Arkiv

Posts Tagged ‘vänskap’

Kära Lana,

Jag tänker på dig ofta. När jag tittar ut över gården mot de köksfönster som en gång var dina. När jag, som nu ikväll, cyklar förbi Vasakyrkan där begravningsakten hölls. Jag orkar inte ens titta på kyrkan längre för då vet jag att tårarna och sorgen kommer. Samtidigt vet jag innerst inne att det inte hjälper att titta bort. Både sorg och tårar kommer ändå.

Eller var och varannan dag när jag cyklar på Södra Viktoriagatan och Vasagatan där vi brukade promenera. Du brukade lyssna när jag babblade på om mina trivialiteter om jobb, dumma chefer, knäppa projekt, etc samtidigt som du utkämpade din livskamp mot cancern. Jag brukade känna mig egoistisk och självisk efteråt. Här går jag och tänker på mig själv och mina futtiga problem när du har det som du har det. Samtidigt insåg jag till viss del att jag gav lite normalitet till ditt liv. Du var inte den sjuka med mig. Du var den kloka och insiktsfulla som kom med goda råd och framför allt som lyssnade. Inte den behövande utan den behövda. Jag saknar dig så att hjärtat nästan brister ibland.

Om det finns ett liv efter detta tror jag att det är lite som det där stället du besökte i Brasilien några gånger. Jag hoppas det, för där mådde du bra och jag hoppas vi ses där i ett annat liv! /Ylva.

Kategorier:Familjeliv Taggar:, ,

Ibland är livet bara så djävla pissigt!

oktober 5, 2012 2 kommentarer

Ibland blir man sur på saker som att Instagram inte längre går att koppla till Twitter efter att man har uppdaterat till iOS 6. Och ibland är man stressad, jobbar för mycket, är kort och otrevlig i onödan mot sina älskade barn eller sin käre make som inte har någonting med stressen att göra. Eller så har ens 5 namnförslag fått avslag av Bolagsverket och man är tillbaka på ruta noll, kan inte fakturera trots massa avslutade uppdrag. Men alla dessa triviala problem bleknar i jämförelse med att ens finaste, kära vän slåss i en ojämn och orättvis kamp mot cancern. Den där helvetes, jävla cancern! Och här står man lamslagen bredvid! Det känns så fel och så orättvist och jag känner mig så hjälplös. Och arg. Men jag vägrar att sluta hoppas. Vill inte att kräftan ska vinna. Men ibland känns livet bara så djävla pissigt.

Kategorier:Familjeliv Taggar:, ,