Arkiv

Posts Tagged ‘vänner’

En spontan snabbis är inte att förakta!

Jag är inne på tredje löparvarvet runt Mossens IP. Plötsligt stängs musiken av. Det är telefonen som ringer. Jag är för nyfiken för att inte svara, trots att jag flåsar som värsta pervot i luren. Det är bästaste T som ringer. Hon är ute och promenerar med barnvagnen (och ja, barnet så klart) och undrar om jag är i närheten. Hon har läst förra blogginlägget om psykbrytet och är orolig. Hon är cirka 1,5 – 2 km bort och om jag sätter lite fart kan vi ses om c:a 10 minuter. Jag vänder om och pinnar på.

Vi får en ungefär halvtimma tillsammans. Hon får en kopp te och jag förbereder middagen. Lille D låter oss knappt avsluta en enda mening. Men det är ju så det är i den åldern. Vi får umgås, några härliga skratt (inte minst tack vare lille D), en ”reality check” (nej, jag var visst inte skvatt galen) och en go kram. Helt oplanerat. Och så bra! Short but sweet. Vi borde vara spontana oftare i livet. Fler snabbisar helt enkelt!

Inte nog med det. Helt spontant beslutar jag att ställa in mötet på fredag och inte jobba över huvud taget utan vara ledig den hela härliga långhelgen. Så skönt! Så välbehövligt.

På Kristi Himmelsfärd får vi både planerade och spontana gäster. Supertrevligt! Ja, vi har faktiskt så trevligt att vi spontant beslutar oss för att ses igen, allihop, på lördag.
Lilla S är sådär härligt ärlig och spontan som bara ett barn kan vara och säger till finaste paret M&P, några av de spontanbesökande gästerna;
– Skulle inte ni bara säga hej?
Men så är det när man har trevligt, Lilla S. Man kommer för ett hej och stannar resten av kvällen. Och varför inte? Inte minst när man är ledig dagen efter.

Vi håller precis på att plocka bort frukosten på fredagsmorgonen när telefonen ringer. Även E har oroat sig pga av förra blogginlägget och kommer förbi för att kolla läget. Den övriga familjen försvinner plötsligt åt olika håll och E och jag får, som genom ett trollslag, egen vuxentid och passar på att gå på promenad i vackra Änggårdsbergen. Vi får en timma tillsammans och hinner avhandla både det ena och det andra. Dessutom får jag ett par fina pumps. Så bara! Spontant, liksom.

Efter ett mysigt, planerat födelsedagskalas hos brorsan på lördagen är det dags för den spontant påkomna återträffen med gänget från i torsdags. Frågar man kollegor och vänner så tycker de att jag pratar i telefon hela tiden. Gärna i båda mobilerna samtidigt. Men när jag är ledig är jag även ledig (faktiskt!) från telefonen och upptäcker ett gäng obesvarade samtal, på båda mobilerna när vi åker genom regnet på väg hem till kolonin från Kungälvstrakten. Som tur är finner alla varandra utan att jag är på plats. Nähä, jorden snurrar visst inte runt mig ändå…

Dumplings… jag har inte alltid varit förtjust i dessa små degknyten men Z guidar oss igenom hur vi ska hacka, vad vi ska hacka, blanda och hur vi ska tillaga dessa dumplings, Taiwaneese style. Alltså, det är så gott så att det är löjligt.

För att avsluta denna spontana helg fylld med snabbisar kommer mamma och väninnan U förbi. Så bara! Dessutom bjuder vi det vanliga härliga gänget på kollo plus en extra gäst på spontant tillagad rabarberpaj. Ekologiska havregryn från S och härproducerade rabarber från oss båda. Bättre än så här blir inte livet!

Nu ska jag rent spontat hoppa i säng. Och fort ska det gå också. Natti, natti! /ylva.

Annonser

Grus i dojjan…

Jag går så snabbt jag bara kan, men kjolen är för snäv. Det är en grå, mycket snäv pennkjol från Vivian Westwood. Jag gillar den, men jag har bara haft på mig den hemma hittills och aldrig försökt gå snabbt i den tidigare. Nu visar det sig att jag bara kan ta små fjantiga geisha-steg. Otroligt frustrerande när man har bråttom. Jag blir snabbt varm och svettig. Och mycket irriterad. Dessutom så fylls mina julklappskängor av smågrus för varje steg jag tar. Jag får skavsår. Det är otroligt smärtsamt, men jag pinnar på. Man vill ju inte komma sent till jobbet.

Vivian Westwood-kjol och Dr Martens-kängor

Vivian Westwood-kjol och Dr Martens-kängor

– God morgon, hälsar chefen glatt när jag kliver in på kontoret en halvtimma senare än jag hade tänkt.
– Så helvete heller, svarar jag irriterat med skavsår, överhettad och stressad. Chefen ser chockad ut. Jag måste förklara. Han skrattar. Jag blir surare. Har jag nämnt att jag har PMS?

Hur som helst. Härifrån känner jag att det bara kan bli bättre. Dessutom har jag en middag med bästa Ann, Therese och Petra att se fram emot. Den blev naturligtvis helt underbar. ❤ Jag äter dock för mycket. Kör jultempo på maten, liksom. Jag får andnöd. Snart ska jag lära mig att inte göra så mer. Och så ska jag börja träna också. Allt kommer att bli bra igen. Snart.

Middag hos Ann - utsökt chicken Thai

Middag hos Ann – utsökt chicken Thai

Nu har det hunnit bli fredagkväll. Pizzan är uppäten. Glaset rödvin är uppdrucket och jag har landat i soffan med en superpigg lilla S som vill ha hjälp att ansöka till TV-programmet Fixa Rummet. Totaltolkrock, som ni kanske förstår…

Jaha, det är bara att sätta igång. Om 30 min somnar jag i soffan. Vad gör du denna fredagkväll?
Over and out! /Ylva.

Ett skönt gäng och massa goda kräftor!

september 12, 2010 Lämna en kommentar

Jaha. Då var man där igen. Lätt uppskurna tummar, en orolig mage och en dunkande huvudvärk. Dvs dagen efter en kräftskiva. Men igår var det kul!
Varje gång jag träffar mina vänner tänker jag; vi borde göra detta oftare. Men så fastnar man i vardagens ekorrhjul igen. Och det är ju inte heller lätt att hitta balansen mellan att hinna umgås utan att man samtidigt måste stressa runt som ett torrt skinn mellan olika aktiviteter och inte hinner uppskatta dem. Hur gör ni?

I helgen hade vi dessutom dubbelbokat oss. Jag hade tackat ja till en fest på Facebook och glömt att lägga in det i Outlook (Sorry Anette! – Förresten, det borde finnas en koppling mellan FB Events och Outlook/iCal – måste undersöka detta!). Förutom det missödet insåg jag till slut att jag inte kan göra allt och tackade motvilligt nej till två kalas (Sorry Erik och Sara), för även om man ska ta tillfällena i akt, så måste man också se till att man orkar och hinner med allt utan att blir stressad över det. Eller?

Och på tal om att tillfällena i akt, igår morse såg Dejan och jag en svensk film som heter Änglavakt. Den var inte särskilt bra. Rentav kletig. Men den fick mig att tänka på just detta att ta tillvara på tillfällena i livet. Att umgås med sina barn, sin familj och sina vänner. Att uppskatta tiden vi har tillsammans. Detta blev ännu tydligare när vi dessutom vid frukostbordet fick besked om att en av Dejans farbröder fått lung- och hjärncancer. Det enda som kändes bra var att vi äntligen i somras faktiskt hade gjort slag i saken och äntligen besökt honom.

Kräftskivan blev i alla fall lyckad och vi hade jättetrevligt i mammas härliga hus, som ni kan se (Tack mamma för huslånet!). Internationella var vi också. Några serber, ett gäng fransmän, en grekinna, en amerikan och en och annan svensk. Babel-kräftskiva! 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.