Arkiv

Posts Tagged ‘träning’

Älskling, jag kan förklara. Det är inte som du tror.


Han ligger bredvid mig. Kroppen är dränkt i svett. Han andas tungt. Stönar och flåsar. Det känns plötsligt obekvämt. Kletigt, liksom. Vi är ju ändå kollegor.

Det låter värre än det är. Vi är på gymmet. I stretchrummet. Vi tränar bara. Inte ens samma övningar. Inte heller speciellt nära varandra. Men det blir så väldigt påträngande. Alla dessa ljud som kollegan ger ifrån sig. Jag höjer volymen på musiken i telefonen. Ljuden hörs igenom. Jag vet faktiskt inte om jag vill känna till dem. Hans ljud. Jag vill inte veta hur han låter. Det blir alldeles för privat.

Jag antar att det är bra att träna med kollegorna. T.ex. ur ett teambuildingperspektiv. Jag lär dessutom känna folk från andra avdelningar och systerbolagen. Det blir ett slags nätverkande. En positiv biverkning av att komma i form med företaget. Men ibland kommer man varandra ända in på bara skinnet. Inte bara metaforiskt. Så blir det när man är många i trånga utrymmen. (Bara tjejer i omklädningsrummet, älskling).

Det är nog ändå så att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller att träna med jobbet. Jag får i alla fall träningen gjord. Med en fantastisk utsikt. Och de flesta kollegor är ju inte lika högljudda… /ylva.

Dagens I-landsproblem; skelande bröstvårtor 

Jag ska ut och springa på lunchen. Jag skyndar mig nedför trapporna till omklädningsrummet. Det är svinkallt. Jag byter om snabbt. Dels på grund av kylan men ocksåockså för att hinna springa, duscha och äta på en timma. Jag krånglar på mig sport-BH:n. Kränger på mig de tajta träningsbyxorna och ska precis dra på mig linnet när jag märker det. Mina bröstvårtor skelar.
Och?!? Vem bryr sig? Spela roll! Skynda på nu!
Jag trär på mig träningslinnet. Men vad fan! De syns ju igenom linnet också. Det ser ju helt sjukt ut. Jag måste justera. Jag rättar till höger bröst. Ja, nu skelar de ju inte i alla fall. Det ser ju mycket bättre ut nu när de är vindögda istället. Shit! In och justera igen. Och igen. Och igen. Jag blir alldeles varm. Och titta. Det löser ju problemet. Nu syns ingenting längre!
Men det var ju en väldans tur att jag spenderade 5 minuter av mitt liv på detta otroligt viktiga problem. Jag hade ju eventuellt bara kunnat börja springa så hade problemet varit ur världen efter några hundra meter.
Dessutom fick jag höra att det ändå inte är någon som tittar på kärringar över 40 så vem har jag egentligen stått och justerat rattarna för i det svinkalla omklädningsrummet? Va?!
Jag, det mina vänner kan man kalla fullständigt psykbryt. Hade jag inte varit anställd på Stena Line hade jag kunnat tävla med det. Men det kan ju ni. Tävla med era egna psykbryt, alltså. Kolla här: reasons.stenaline.se
Nähä. Nu har jag inte tid med detta längre. Nu ska göra något mycket viktigare, så det så! /Ylva.
Kategorier:Reflektioner Taggar:,

Supersmal, skitsnygg och otroligt balanserad

januari 6, 2015 2 kommentarer

– Ursäkta. Är det ok om jag tar detta, frågar min före detta kollega och numer samarbetspartner Sara. Det är min dotter förklarar hon.
Sara pratar med dottern några minuter. Jag passar på att läsa och svara på mail. Jag har precis lyckats rensa och har bara strax under 1000 obesvarade mail. Äntligen tresiffrigt!

Sara lägger på. Vi fortsätter mötet.
– Jo, så att nu i vinter kommer vi att… börjar jag. Jag avbryts av telefonen. Nu är det min dotter som ringer. Ja, det är ok att åka hem till kompisen. Ja, jag kan hämta vid kl. sju.
Ok. Vi fortsätter. Vi hinner hela 10 minuter innan jag måste lösa ett akut problem som uppstått med julkalendern. När problemet är avhjälp börjar det lukta gas i konferensrummet. Vi tar det säkra före det osäkra och utrymmer. Det var väl själve fan! Som tur är, är vi båda duktiga på att multitaska så vi lyckas ändå få gjort det vi hade planerat. Även om det innebär att vi får avsluta mötet runt fikabordet. Man kan ju bli galen för mindre.

Den moderna kvinnans vardag. Multitasking. Tidsvrängning. Jobbsamtal + matlagning. Telefonkonferens medan jag cyklar hem. Diskussion över telefonen om strategier och offerter i tvättstugan.

Men i år. 2015. Då ska jag minsann hitta tid att träna, ta hand om mig själv, äta rätt och ha mer tid för familjen och vännerna. Jag ska framförallt bli sådär härligt välbalanserad på ett nästan nyfrälst sätt. Så det så!
För det blir väl en lätt match med familj, heltidsjobb (+ moms) egen firma och kolonistuga? Eller hur? Dra ner på något? Näe! Snarare växla upp och gasa. Fast på ett välbalanserat sätt då…

Så se upp! I år är året då jag ska bli supersmal, skitsnygg och otroligt balanserad. Eventuellt… /Ylva.

Jag vägrar!

Jag tänker inte låta förkylningen ta över och få fäste. Jag vägrar! När jag vaknade i morse hade jag en tryckande huvudvärk precis över bihålorna. Jag övervägde ett tag att lägga mig igen och hoppa över träningen, men i sista sekund ångrade jag mig. Jag skulle ju ändå gå bort med S till hennes träning…

Ett träningspass, ett varmt, långt bad och ett antal Echinaagard senare känner jag mig nästan som ny igen.

S bowlingkalas tog ut sin rätt, men nu är de små sötnosarna levererade till mormor och maken och jag ska på fest. Jag står inför två val: ligga lågt och gå hem i tid eller helt enkelt supa bort förkylningen… Om man går efter devisen ont ska med ont fördrivas så måste det ju bli det senare alternativet, eller?