Arkiv

Posts Tagged ‘stress’

Prestationstillfrisknande

april 29, 2019 2 kommentarer
Prestationsåterhämtning

Prestationsåterhämtning

 

Ok, men det här fixar jag! Det är lugnt. Det är bara att fokusera på rätt saker och göra så mycket som möjligt av det som är bra, så ofta som det bara går. Då blir jag frisk snabbare! Eller?

 

Migrän. Hur blir jag av med det? Jo, men det fixar jag med dieten. Check på den. Ok, då har vi bara spänningshuvudvärken kvar. Och yrseln. Och nu när de muskelavslappnande tabletterna börjar få effekt börjar mina muskler i nacke, axlar och rygg, som krampat i så många år, att värka konstant. Då kör jag på med yoga, meditation, massage, osteopati och promenader. Ju mer desto bättre.

 

Min superduktiga och insiktsfulla osteopat, Mia, säger uttryckligen till mig att boka nästa möte om minst två, helst tre veckor.
– Är hon knäpp, tänker jag när jag lämnar mottagningen. Två-tre veckor!?! Det är ju oceaner av tid! Jag ska ju tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Därför jag bokar in henne om en vecka istället.
Hon säger inget när jag kliver in i behandlingsrummet efter att en knapp vecka förflutit, men i slutet av behandlingen spänner hon ögonen i mig och säger:
– Ylva, nu vill jag faktiskt att du inte bokar in något besök förrän om två-tre veckor. På riktigt.
– Jaha, svarar jag lite snopet. Jag som bara ville vara lite effektiv.
– Men, fortsätter jag, har du i så fall några övningar jag kan göra under tiden? Några tips?
– Nej, faktiskt inte. Du ska bara låta kroppen få vila.
– Jaha… men…
– Ylva, en av dina absolut största  kvalitéer är din enorma drivkraft, samtidigt som den är din största fiende och anledningen till att du befinner där du är just nu. Allt går inte att lösa genom att prestera. Vissa saker måste få ta tid för att kunna läka.

 

Nästa gång jag kommer till mottagningen har det gått över två och en halv vecka. Jag fick jobba hårt med mig själv för att inte boka ett besök tidigare. För om man identifierar sig med egenskaperna; driftig, flexibel och kreativ efter att fått höra detta större delen av sitt yrkesverksamma liv, om man inte längre får lov att vara så, vem är man då?

 

Det är inte lätt, och det kommer inte gå över en natt, men det är dags att ta itu med det stora arbetet att tänka över vem jag är, vad som är viktigt för mig, vad ska jag prioritera och vad ska jag prioritera bort. Kram å go’natt! /Ylva.

 

Äta bort migränen?!?

mars 30, 2019 1 kommentar

Nej, det handlar tyvärr inte om att ohämmat hänge sig åt den femte dödssynden –  frosseri – som om vore livet ett enda långt fredagsmys. Snarare tvärtom. Det är en diet där allt jag tidigare förknippat med att unna mig någonting skoningslöst plockas bort. När jag fick höra talas om detta tyckte jag att det var det dummaste jag hört! Jag vet minsann varför jag får migrän; hormoner, värme, kyla & stress. Hur ska en diet fixa det?!? Det skulle visa sig att det gick alldeles utmärkt. 

Jag får en bok av mamma: ”Fri från migrän”. Signerad av författare Kristina Ahlström och allt. Spännande tycker jag som lidit av migrän i närmare 20 år. Tills jag läser baksidan. Det handlar om kosten! Idiotiskt tänker jag eftersom det funkar såhär för mig:

En middag med massa härliga vänner en fredagskväll efter en stressig arbetsvecka & PMS = migrän mitt i allt ihop.

En fantastisk men kall och blåsig dag på skidor och snowboard med familjen = migrän när jag kommer in i värmen igen.

Och så håller det på… Jag ställer irriterat boken i hyllan och glömmer bort den.

Två år senare får jag en serie migränanfall från helvetet. Då plockar jag fram boken. Ok. Det handlar om GI. Om att hålla en jämn och stabil blodsockernivå. Så vad är det värsta som kan hända om jag följer dieten? Att jag äter bättre. Och i bästa fall blir jag fri från migrän. Jag har alltså inte så mycket att förlora, så jag sätter igång. Det är bara till att rensa i skåp och lådor och bli av med alla halvfabrikat och sockerstinna produkter samt att få med MYCKET mer grönsaker och frukter på inköpslistan liksom nya bra alternativ till snabba kolhydrater och sötsaker. Det finns! Jag lovar.

Efter två veckor med GI-kost där den största förändringen för mig är tillägget av 3 nyttiga mellanmål per dag, t.ex. en jävla morot, om jag får lov att citera min käre bror, slutar migränen och jag har inte haft ett anfall sedan i början på november! En positiv bieffekt är att jag, trots att jag äter oftare än någonsin, dessutom har gått ner i vikt.

Hur hänger migränen ihop med dieten? Man vet inte exakt vad som orsaker migrän, men man vet att vissa blodkärl i hjärnan drar ihop sig för att sedan utvidga sig under ett anfall. Boken ”Fri från migrän” hänvisar till professor Rodolfo Low som har redovisat en metod och en teori om att migrän är en sorts omvänd diabetes och att man slipper migränanfall om man håller blodsockret stabilt.

Men varför fick jag då migrän, nästan utan undantag, vid PMS & mens om allt har med kosten och blodsockernivån att göra? Jo, förutom att jag blir lättretlig, hyperkänslosam och deppig så får jag ett enormt sug efter sötsaker och eftersom det är så synd om mig under dessa perioder är jag ju mer värd än någonsin att unna mig något. Eller snarare unna mig massor, om man ska vara ärlig.
Lite samma gäller vid stress. Mattiderna blir förskjutna, glöms bort, och den där gamla torra kanelbullen som ligger och dammar i fikarummet känns helt plötsligt som det perfekta mellanmålet…

Det är så skönt att slippa migränen! Det är bara att vara kreativ med lämpliga mellanmål att ha med mig och alternativa, långsamma kolhydrater för att hålla blodsockernivån i schack. Lite omständigt, men så fort någonting blir en vana går det på rutin. Nu ska jag djupdyka i kostens värd! Kan man bli av med migrän måste det ju gå att lösa andra problem också. 🙂

Tro’t om ni vill, men för mig har detta blivit en räddare i nöden! /Ylva.

Alltså, det där med att vränga tid…

Jag vränger och vränger på tiden som vore den en gammal våt trasa. Jag vrider och pressar ut varenda droppe. Då slår det mig. Trasan är inte tiden. Trasan är jag själv.

När jag började blogga 2008 var jag mitt uppe i småbarnsåren och hade fullt upp på alla håll och kanter. Namnet är som bekant ”Tidsvrängerskan – Att hinna leva.” Jag hade nämligen knäckt koden. Jag hade fattat att för att få så mycket ut av tiden och hinna leva så mycket som möjligt så måste man vränga ut-och-in på tiden. Det är en speciell konst som jag har utvecklat till perfektion genom att konstant göra minst tre saker samtidigt.

Exempel:

Gå till eller från jobbet;

⁃ transport

⁃ träning = Power walk

⁃ telefonkonferens

Gå på toa;

⁃ göra sina behov (när jag inte glömde bort just denna oviktiga del av toabesöket)

⁃ Städa bort damm på golvet runt toan med en toapappersbit

⁃ Kolla Insta, blogg, mail…

Hur smart är inte detta?!? Genialt faktiskt! Jag har lurat tiden! Så tycker jag ända tills jag ganska exakt 10 år senare slås till marken av en serier migränanfall som vidareutvecklades till att även omfatta spänningshuvudvärk, yrsel samt konstant värk i nacke, axlar och övre delen av ryggen.

Mitt första inlägg har rubriken ”Kontraproduktivt?”. Så det fanns väl redan då någon sorts insikt om att denna livsstil inte var hållbar i längden.

Efter att ha varit sjukskriven i närmare sex månader har jag äntligen förstått att det inte var tiden jag vrängde ut-och-in på utan mig själv. :0

Sent ska syndaren vakna. God morgon! /Ylva.

En slumpmässig gest av vänlighet

Plötsligt händer det. Helt oprovocerat och i ett förvirrat ögonblick på en plats där man förväntar sig det allra minst; en gråmulen, kylslagen marsdag i Göteborgs lokaltrafik.

Just nu är jag lite trasig, men det går helt klart åt rätt håll, även om det tar längre tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Därför går jag på rehab två gånger i veckan i Göteborgs utkanter. På så vis har jag fått det otroliga nöjet att bekanta mig med Göteborgs lokaltrafik. I vanliga fall går eller cyklar jag dit jag ska, men det blir lite för långt att cykla eller gå till rehab.

Jag står förvirrad på Marklandsgatans hållplats och ska byta från spårvagn till buss och kan för mitt liv inte hitta hållplatsläge C (vilket senare skulle visa sig var precis där jag stod :0). Efter att ha lokaliserat större delen av alfabetet förutom just C ger jag upp och frågar en kvinnlig medresenär. Hon pekar mot platsen jag kommer ifrån och säger;

⁃ Ja, det är inte alltid så lätt att hitta. Jag brukar också få fråga.

Sedan händer det oväntade. Hon ger mig en kram och önskar mig lycka till. En helt främmande människa?!?! I Sverige?!?! Till synes nykter!?!? Det är detta som de engelskspråkiga skulle kalla ”a random act of kindness”, typ en slumpmässig gest av vänlighet. Jag har gått runt med ett leende på läpparna hela dagen efter detta möte.

Tack du kvinna som guidade mig rätt i lokaltrafiksdjungeln idag! Du är guld värd! ❤ /Ylva.

Kategorier:Reflektioner Etiketter:, ,

Som en jävla liftwaffe!

mars 28, 2016 1 kommentar

image

Kompis M kommer snabbt på efterkälken i kön eftersom hon inte har stått på ett par skidor på ett tag. Kö och kö förresten. Här i Kopaonik är det snarare en enda stor klump som försöker klämma sig igenom liftkortskontrollerna från alla håll och kanter.

– Kom M, ropar jag med den naiva förhoppningen att hon ska bli förbisläppt av två stora bastanta serbiska gubbar. Efter tre fruktlösa försök byter jag taktik.
– Kan ni snälla släpps förbi min dotter, undrar jag. Tonläget kan eventuellt ha varit aningen irriterat.
– Ni ställer till oreda här i kön, svarar den ene gubben.

Efter att ha irriterat mig i några timmar på bristande követt brister något i mig, det rycker antagligen okontrollerat i ena ögat och jag nästan skriker.
– Va?!? Skulle jag ställa till oreda i kön? Det är ju för fan ni serber som inte vet hur man köar. Nu släpper ni fram min dotter! Häpna makar de sig åt sidan och släpper fram M.

Inte för att det har med saken att göra, inte alls, men när jag ändrar liftwaffeattityd följande dag till en mer avslappnad, lätt road inställning går allt helt plötsligt mycket bättre… Vi blir t.o.m. förbisläppta av en dam utan att ens be om det.

Ok då. Det är väl så att min attityd både påverkar min egen upplevelse av situationen och andras inställning till mig. Min ändrade inställning påverkade inte det faktum att de fortfarande inte kunde köa, men jag hade det mycket trevligare. (Antagligen de med).

En påminnelse av religiös karaktär såhär i påsktid; Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. /Ylva.

 

Fullständigt och totalt psykbryt!

IMG_5366

Ni kanske trodde att förra inlägget var ett tecken på att jag har tappat greppet fullständigt, men nej. Så var inte fallet. Nu jag har nått en helt ny nivå av psykbryt. Förra veckan var inte ens i närheten.

Jag pratar med en väninna som berättar att hon hjälpt ex-maken att deklarera.
– Shit! Jag har ju inte ens fått deklarationspapprena och de skulle lämnats in senast  den 4/5, utropar jag. Idag det är 8 dagar sedan jag skulle deklarerat. Vad klantiga de är på Skattemyndigheten! Herregud! Hur kass får man vara?!?

Jag ringer Skattemyndigheten för att skälla på dem för att de inte skött sitt åtagande och skickat deklarationspapprena till mig. Hmmfrr! Så dåligt! De rekommenderar att jag åker till det lokala kontoret för att lösa detta. Jag tänker att det kan vara bra att ta med de olika årsbeskeden. När jag öppnar pärmen för att hämta pappren så ser jag dem. Deklarationspapprena som jag just anklagat Skatteverket för att inte ha skickat till mig. Sååå pinsamt!

Jag ringer min ekonomiredovisningskonsult för den egna firman för att kolla om det inte är så att de kanske brukar göra detta åt mig ändå…
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Nähä, tydligen brukar de inte deklarera åt mig. Ok. Jag skriver under deklarationen, tar med årsbeskeden och Lilla S, i vårens värsta ösregn, på cykel genom Göteborg till Skatteverket. Jag vill få det undanstökat så snabbt det bara går. Dyngsura anländer vi till Skattekontoret 10 minuter senare. Efter lite dividerande visar det sig att jag inte bara kan lämna in deklarationen sådär utan jag måste fylla i ngn slags extrablankett pga av att jag har egen firma. Detta måste ju ha varit samma visa förra året och ev året innan det, men det har helt raderats ur mitt minne.

Jag behöver prata med min ekonomiredovisningskonsult om blankett K10. Jag ringer henne.
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Det blir alldeles tyst på andra änden.
– Ylva, du ringde ju för mindre än en timma sedan och sa exakt samma sak. Nu blir jag orolig för dig, säger hon.
– Shit! Nu blir JAG orolig för mig, svarar jag. Jag ber så mycket om ursäkt och berättar om blankett K10. Vi löser det under morgondagen.

Shit! (Igen) Vad är det som händer? Har jag blivit helt kollrig i huvudet? Stress? Ålder? En kombination? Inget av det om ni frågar maken. Han har en helt annan förklaring…

I helgen åkte vi (hela familjen) till våra goda vänner M & T och deras coola 16-kantiga villa för att laga mat ihop. Ihop och ihop. M är utbildad kock så jag håller mig till att tvätta, hacka och skära upp saker. Och duka. Han lagar. Det blev som vanligt en fantastisk middag. Gott att dricka fick vi också. Vi hade dessutom tagit med massa underbara efterrätter från Brogyllen.

Eftersom jag hade gått upp kl 06:00 på lördagsmorgonen för att skjutsa Lilla S till gymnastiktävling i Vänersborg samt att vi ätit mycket och gott var jag utan överdrift helt slut efter middagen. Det är ju inte någon nyhet för någon som känner mig att jag då och då har en tendens att somna tidigt vid fester och middagar (speciellt om det inte är någon dans) och denna kväll var inget undantag. Lilla S och jag intog chaiselongen och jag tror knappt att huvudet hann landa mot ryggstödet förens jag somnade. Vaknade gjorde jag däremot en aning mer dramatiskt av att jag dråsade i golvet och dunkade huvet i parketten.

Ja, stress eller hjärnskakning? Hur som har jag tydligen tappat det fullständigt! /ylva.

Livspusslet känns mer och mer som the hunger games…

februari 3, 2015 4 kommentarer

Jag sitter kvar ensam vid middagsbordet och blickar ut över kaoset som mina älsklingar har lämnat efter sig. Suck! En diskmaskin ska tömmas och en annan ska fyllas på. Samma sak med tvättmaskinen. Dessutom ska jag hinna med att maila om jobbet, göra månadsredovisningen för den egna firman, svara på offertförfrågan och skicka information om ett matbloggsevent…

Även om jag jobbar in lunchen, skyndar hem, tar jobbsamtal på vägen, etc så är det inte helt lätt att pussla rätt. Att hinna med läxor, att bara vara mamma, styra upp, m.m. En eller ett par bitar saknas hela tiden. Det känns verkligen som att hur man än vänder sig så är rumpan bak. Alltid efter, aldrig tillräcklig. Dygnets timmar räcker helt enkelt inte till… Ja, i alla fall om man vill vara en närvarande och bra mamma, en god hustru, en lyssnande kompis, en duktig medarbetare och en framgångsrik egenföretagare. Dessutom ska man hinna träna, ta hand som sig själv, utvecklas, m.m. Dags att införa 48-timmarsdygn? Eller kanske att börja välja bort något…

Nu har jag skrivit om Instagramtävlingar, pratat bloggresor, förhört dottern på svenskläxan och tjatat på sonen om SO-läxan. Nu ska jag visst dansa till Ylvis ”What does the fox say” på Wii, Just Dance…

En sak är säker; jag har i alla fall en varierad vardag. Inte konstigt att jag glömde kvar nycklarna i ytterdörren… /ylva.