Arkiv

Posts Tagged ‘stress’

Som en jävla liftwaffe!

mars 28, 2016 1 kommentar

image

Kompis M kommer snabbt på efterkälken i kön eftersom hon inte har stått på ett par skidor på ett tag. Kö och kö förresten. Här i Kopaonik är det snarare en enda stor klump som försöker klämma sig igenom liftkortskontrollerna från alla håll och kanter.

– Kom M, ropar jag med den naiva förhoppningen att hon ska bli förbisläppt av två stora bastanta serbiska gubbar. Efter tre fruktlösa försök byter jag taktik.
– Kan ni snälla släpps förbi min dotter, undrar jag. Tonläget kan eventuellt ha varit aningen irriterat.
– Ni ställer till oreda här i kön, svarar den ene gubben.

Efter att ha irriterat mig i några timmar på bristande követt brister något i mig, det rycker antagligen okontrollerat i ena ögat och jag nästan skriker.
– Va?!? Skulle jag ställa till oreda i kön? Det är ju för fan ni serber som inte vet hur man köar. Nu släpper ni fram min dotter! Häpna makar de sig åt sidan och släpper fram M.

Inte för att det har med saken att göra, inte alls, men när jag ändrar liftwaffeattityd följande dag till en mer avslappnad, lätt road inställning går allt helt plötsligt mycket bättre… Vi blir t.o.m. förbisläppta av en dam utan att ens be om det.

Ok då. Det är väl så att min attityd både påverkar min egen upplevelse av situationen och andras inställning till mig. Min ändrade inställning påverkade inte det faktum att de fortfarande inte kunde köa, men jag hade det mycket trevligare. (Antagligen de med).

En påminnelse av religiös karaktär såhär i påsktid; Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. /Ylva.

 

Fullständigt och totalt psykbryt!

IMG_5366

Ni kanske trodde att förra inlägget var ett tecken på att jag har tappat greppet fullständigt, men nej. Så var inte fallet. Nu jag har nått en helt ny nivå av psykbryt. Förra veckan var inte ens i närheten.

Jag pratar med en väninna som berättar att hon hjälpt ex-maken att deklarera.
– Shit! Jag har ju inte ens fått deklarationspapprena och de skulle lämnats in senast  den 4/5, utropar jag. Idag det är 8 dagar sedan jag skulle deklarerat. Vad klantiga de är på Skattemyndigheten! Herregud! Hur kass får man vara?!?

Jag ringer Skattemyndigheten för att skälla på dem för att de inte skött sitt åtagande och skickat deklarationspapprena till mig. Hmmfrr! Så dåligt! De rekommenderar att jag åker till det lokala kontoret för att lösa detta. Jag tänker att det kan vara bra att ta med de olika årsbeskeden. När jag öppnar pärmen för att hämta pappren så ser jag dem. Deklarationspapprena som jag just anklagat Skatteverket för att inte ha skickat till mig. Sååå pinsamt!

Jag ringer min ekonomiredovisningskonsult för den egna firman för att kolla om det inte är så att de kanske brukar göra detta åt mig ändå…
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Nähä, tydligen brukar de inte deklarera åt mig. Ok. Jag skriver under deklarationen, tar med årsbeskeden och Lilla S, i vårens värsta ösregn, på cykel genom Göteborg till Skatteverket. Jag vill få det undanstökat så snabbt det bara går. Dyngsura anländer vi till Skattekontoret 10 minuter senare. Efter lite dividerande visar det sig att jag inte bara kan lämna in deklarationen sådär utan jag måste fylla i ngn slags extrablankett pga av att jag har egen firma. Detta måste ju ha varit samma visa förra året och ev året innan det, men det har helt raderats ur mitt minne.

Jag behöver prata med min ekonomiredovisningskonsult om blankett K10. Jag ringer henne.
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Det blir alldeles tyst på andra änden.
– Ylva, du ringde ju för mindre än en timma sedan och sa exakt samma sak. Nu blir jag orolig för dig, säger hon.
– Shit! Nu blir JAG orolig för mig, svarar jag. Jag ber så mycket om ursäkt och berättar om blankett K10. Vi löser det under morgondagen.

Shit! (Igen) Vad är det som händer? Har jag blivit helt kollrig i huvudet? Stress? Ålder? En kombination? Inget av det om ni frågar maken. Han har en helt annan förklaring…

I helgen åkte vi (hela familjen) till våra goda vänner M & T och deras coola 16-kantiga villa för att laga mat ihop. Ihop och ihop. M är utbildad kock så jag håller mig till att tvätta, hacka och skära upp saker. Och duka. Han lagar. Det blev som vanligt en fantastisk middag. Gott att dricka fick vi också. Vi hade dessutom tagit med massa underbara efterrätter från Brogyllen.

Eftersom jag hade gått upp kl 06:00 på lördagsmorgonen för att skjutsa Lilla S till gymnastiktävling i Vänersborg samt att vi ätit mycket och gott var jag utan överdrift helt slut efter middagen. Det är ju inte någon nyhet för någon som känner mig att jag då och då har en tendens att somna tidigt vid fester och middagar (speciellt om det inte är någon dans) och denna kväll var inget undantag. Lilla S och jag intog chaiselongen och jag tror knappt att huvudet hann landa mot ryggstödet förens jag somnade. Vaknade gjorde jag däremot en aning mer dramatiskt av att jag dråsade i golvet och dunkade huvet i parketten.

Ja, stress eller hjärnskakning? Hur som har jag tydligen tappat det fullständigt! /ylva.

Livspusslet känns mer och mer som the hunger games…

februari 3, 2015 4 kommentarer

Jag sitter kvar ensam vid middagsbordet och blickar ut över kaoset som mina älsklingar har lämnat efter sig. Suck! En diskmaskin ska tömmas och en annan ska fyllas på. Samma sak med tvättmaskinen. Dessutom ska jag hinna med att maila om jobbet, göra månadsredovisningen för den egna firman, svara på offertförfrågan och skicka information om ett matbloggsevent…

Även om jag jobbar in lunchen, skyndar hem, tar jobbsamtal på vägen, etc så är det inte helt lätt att pussla rätt. Att hinna med läxor, att bara vara mamma, styra upp, m.m. En eller ett par bitar saknas hela tiden. Det känns verkligen som att hur man än vänder sig så är rumpan bak. Alltid efter, aldrig tillräcklig. Dygnets timmar räcker helt enkelt inte till… Ja, i alla fall om man vill vara en närvarande och bra mamma, en god hustru, en lyssnande kompis, en duktig medarbetare och en framgångsrik egenföretagare. Dessutom ska man hinna träna, ta hand som sig själv, utvecklas, m.m. Dags att införa 48-timmarsdygn? Eller kanske att börja välja bort något…

Nu har jag skrivit om Instagramtävlingar, pratat bloggresor, förhört dottern på svenskläxan och tjatat på sonen om SO-läxan. Nu ska jag visst dansa till Ylvis ”What does the fox say” på Wii, Just Dance…

En sak är säker; jag har i alla fall en varierad vardag. Inte konstigt att jag glömde kvar nycklarna i ytterdörren… /ylva.

Supersmal, skitsnygg och otroligt balanserad

januari 6, 2015 2 kommentarer

– Ursäkta. Är det ok om jag tar detta, frågar min före detta kollega och numer samarbetspartner Sara. Det är min dotter förklarar hon.
Sara pratar med dottern några minuter. Jag passar på att läsa och svara på mail. Jag har precis lyckats rensa och har bara strax under 1000 obesvarade mail. Äntligen tresiffrigt!

Sara lägger på. Vi fortsätter mötet.
– Jo, så att nu i vinter kommer vi att… börjar jag. Jag avbryts av telefonen. Nu är det min dotter som ringer. Ja, det är ok att åka hem till kompisen. Ja, jag kan hämta vid kl. sju.
Ok. Vi fortsätter. Vi hinner hela 10 minuter innan jag måste lösa ett akut problem som uppstått med julkalendern. När problemet är avhjälp börjar det lukta gas i konferensrummet. Vi tar det säkra före det osäkra och utrymmer. Det var väl själve fan! Som tur är, är vi båda duktiga på att multitaska så vi lyckas ändå få gjort det vi hade planerat. Även om det innebär att vi får avsluta mötet runt fikabordet. Man kan ju bli galen för mindre.

Den moderna kvinnans vardag. Multitasking. Tidsvrängning. Jobbsamtal + matlagning. Telefonkonferens medan jag cyklar hem. Diskussion över telefonen om strategier och offerter i tvättstugan.

Men i år. 2015. Då ska jag minsann hitta tid att träna, ta hand om mig själv, äta rätt och ha mer tid för familjen och vännerna. Jag ska framförallt bli sådär härligt välbalanserad på ett nästan nyfrälst sätt. Så det så!
För det blir väl en lätt match med familj, heltidsjobb (+ moms) egen firma och kolonistuga? Eller hur? Dra ner på något? Näe! Snarare växla upp och gasa. Fast på ett välbalanserat sätt då…

Så se upp! I år är året då jag ska bli supersmal, skitsnygg och otroligt balanserad. Eventuellt… /Ylva.

Hej vad det går!

december 5, 2013 4 kommentarer

Jag äter lunch samtidigt som jag svarar på mail till Nordisk Film & Eyeworks om material till de sociala kanalerna från filmen #SunePåBilsemester. Mitt i detta under av multitasking plingar det till i Outlook. Möte om 15 minuter.
– Shit, ropar jag med munnen full av asiatisk gryta som till viss del därmed även pryder mitt tangentbord. Dubbelshit! Jag är fortfarande klädd i träningskläder efter den avslappnande och helt stressfria lunchyogan…

Jag slänger i mig de sista tuggorna. Hugger väskan och springer in på toa för att tvätta av mig och byta om. Jag har 13 minuter på mig att bli klar och ta mig till mötet. Det kan gå.
Allt går fort och effektivt. Med en hårsmån hinner jag stoppa mig själv från att slänga alla mina kläder i toan. Jag hade visst inte fällt ner locket där jag snabbt och smidigt tänk stapla mitt ombyte.

När jag står där på jobbtoan och krånglar på mig kläderna ringer telefonen. Jag slänger mig över den och svarar. Servil och alltid tillgänglig. En riktig scout. Det är kollegan som jag ska på möte med som ringer. Han undrar om jag är på väg. Personen vi ska träffa är nämligen tidig. Typiskt!
Jag svarar med vad jag själv anser vara en lugn och behärskad stämma att jaaadå, jag är minsann på väg. Det är 4 minuter kvar till mötet skulle börjat. Jag har ännu inte fått på mig alla kläderna.

Jag lägger på och får syn på mig själv i spegeln. Där står jag med håret på ända och byxorna vid knäna. Det blev ingen selfie av den toabilden kan jag berätta för dig, Edit Künstlischer.

Ja, lite så håller det på. Jag lär mig aldrig. Är kroniskt försenad med minst ett par minuter. Ställer upp och fixar. Jamen det löser jag! Det är bara roligt! Jag suger totalt på att delegera och just nu, med all multitasking och övertid, känns det som att jag gör 3 40-timmars veckor på 1. Vad kan man säga mer än att är man dum så får man lida? När jag tänker på dessa frågor återkommer jag i ofta i tanken till Åsas ”utbrott” och Therese McDonlads framträdande på Fab Mamas i höstas.

Fina Fnulan har börjat hålla efter mig. Tvingar mig att ta kisspauser och fruktstunder. ❤
Fnulan! Vill bara säga att idag har jag både kissat och haft fruktstund samt yogat. Är jag inte duktig så säg?!?
/Ylva.

Kategorier:Arbetsliv Taggar:, ,

Socialt som fan

oktober 6, 2013 5 kommentarer

– Det är något fel på Facebook. Det funkar inte. Och den där bloggen, den funkar inte heller!
Mamma är upprörd. Det blir hon ofta när tekniken inte är med henne.
– Öh, jaha. Hur då, undrar jag.
– Jag hittar inte någonting av det du skrivit de senaste dagarna. Bara sådant du skrivit för över en vecka sedan, fortsätter hon irriterat.

Sammanfattning: Jag har inte skrivit på Facebook.
Konklusion: det är fel på Facebook.

Det är såklart inte fel på Facebook. Eller bloggen. Jag har bara varit ”incommunicada” i de skogiga, serbiska bergen. Anledningen till att min kära mor tror att det är fel på Facebook, är att hon är van vid mina kontinuerliga statusuppdateringar. Jag postar, alltså finns jag, som Décartes med största sannolikhet hade uttryckt det.

När förra årets nyordslista från Språkrådet innehöll ”nomofobi” kände jag att det äntligen fanns någon som förstod mig. Som satte en etikett på mitt beteende. Tydligen är jag inte heller ensam om det eftersom det hamnade på nyordslistan.

Förrförra veckan var jag på mammabloggeventet Fab Mamas, organiserat av den härliga trojkan Tokmorsan Mira, Fnulan och Meekatt. Therese MacDonald stiger upp på scenen under middagen och levererar flera tänkvärda och otroligt roliga skämt. Bl.a. på temat hur sociala medier och mobilen tenderar att ta över våra liv vilket kan leda till en och annan dråplig och lite tragisk situation.

Under kvällen fotas det och delas det flitigt i de sociala kanalerna. Det är ju som sagt ett bloggevent, så det är egentligen inte så konstigt att det blir så när ett gäng nomofober möts. Tillslut får dock min bordsgranne Åsa nog och skäller ut oss.
– Nu får ni lägga av med era telefoner, säger hon irriterat. Vi träffas bara en gång per år och då vill jag umgås med er, inte att var och en sitter och pillar med sin telefon.
Vi tittar förvånat upp från våra telefoner. Avslöjade. Vi är vana vid att höra detta från vår äkta hälfter, föräldrar, kompisar, m.m. men inte från en medbloggare. Jag lägger ifrån mig telefonen.

Hon har rätt. Dessutom tar batteriet slut. Men det är inte det som är poängen. Det är dags att gå från sjukdomsinsikt till handling. Jag ska bara posta det här blogginlägget och eventuellt några bilder på kvällens middag. Sen ska jag ändra mig. Jag kan nämligen sluta när jag vill! Kollar kanke lite statistik och gillamarkeringar ikväll, men det är ju inte samma sak. Eller?
/Ylva.

Det känns i nacken!

I morse när jag skyndar mig för att hinna ikapp Dejan går allt snett. Speciellt när jag, lite käckt, försöker lyfta dörrstoppet på dörren till cykelrummet med ena foten samtidigt som jag krånglar mig ut genom dörren med både ryggsäck och cykel. Bom! Dörren slår till mig i ryggen, jag tappar balansen och släpper cykeln för att undvika att hamna på alla fyra i mina vita byxor. Kedjan hoppar naturligtvis. Jag försöker få på kedjan men är för stressad. Byxorna är inte längre vita. Ringer Dejan och vi kommer överens om att mötas upp så att han kan hjälpa mig. Jag kan ju rulla nerför Viktoria-backen. Jag har ju handbroms. Eller? Börjar rulla nerför backen och testbromsar för säkerhets skull. Inget händer. Backen blir brantare och cykeln rullar fortare. Jag slänger mig av cykeln i farten. På höga klackar dessutom. Det knäcker till i nacken. Väl framme hos Dejan visar det sig att kedjeskyddet trycks in när jag tappade cykeln så det går inte att få på kedjan utan verktyg.

Så började min morgon. Hur var din? 😉

Kategorier:Familjeliv Taggar:,