Arkiv

Posts Tagged ‘Serbien’

Inget har exploderat, men…

Kopaonik - utsikt

Jag har precis krånglat mig ur och i skidkläderna på en trång toalett och klampat så obehindrat det bara går genom restaurangen i mina pjäxor, för att kliva tillbaka ut i det bländande solskenet. Tillbaka till lunchen på uteserveringen. Jag tittar upp. Något är fel. Den förut så livliga uteserveringen är dödstyst. Tiden har stannat. Allt är stilla och tyst.

Plötsligt lösgör sig en person ut stillheten. Den rinner blod och chokladdryck nerför hennes ansikte. En kille följer henne, även han med choklad rinnande nedför ansiktet. En servitör för dem in i restaurangen.
– Herregud! Vad är det som pågår, tänker jag. Det känns som jag har klivit in en filmscen. Jag tittar mot bordet där de tidigare satt. Precis bredvid oss. Det är totalt krossat och i dess ställe ligger en stor hög av krossad is.

Det har snöat, sedan varit sol i flera dagar i rad. Just idag har solen legat rakt på taket ovanför oss på uteservering från första morgonstrålen. Snön som legat på taket har förvandlats till ett decimetertjockt isblock. Värmen har fått det att börja smälta. Smältvattnet i kombination med takets lutning skapade en isblocksrutschkana. Det är rena rama turen att ingen omkom.

Vi är på skidsemester i Kopaonik i Serbien. När vi var här förra året exploderade en lampa i badrummet på hotellet och storebror M fick en brännblåsa på foten. I år valde vi ett annat hotell för att slippa drama. I år har inget exploderat, men dramat hittade oss visst ändå. Det är spännande att åka skidor i Serbien…

Skidresa i Kopaonik

Annonser
Kategorier:Resa Taggar:, , ,

Som en jävla liftwaffe!

mars 28, 2016 1 kommentar

image

Kompis M kommer snabbt på efterkälken i kön eftersom hon inte har stått på ett par skidor på ett tag. Kö och kö förresten. Här i Kopaonik är det snarare en enda stor klump som försöker klämma sig igenom liftkortskontrollerna från alla håll och kanter.

– Kom M, ropar jag med den naiva förhoppningen att hon ska bli förbisläppt av två stora bastanta serbiska gubbar. Efter tre fruktlösa försök byter jag taktik.
– Kan ni snälla släpps förbi min dotter, undrar jag. Tonläget kan eventuellt ha varit aningen irriterat.
– Ni ställer till oreda här i kön, svarar den ene gubben.

Efter att ha irriterat mig i några timmar på bristande követt brister något i mig, det rycker antagligen okontrollerat i ena ögat och jag nästan skriker.
– Va?!? Skulle jag ställa till oreda i kön? Det är ju för fan ni serber som inte vet hur man köar. Nu släpper ni fram min dotter! Häpna makar de sig åt sidan och släpper fram M.

Inte för att det har med saken att göra, inte alls, men när jag ändrar liftwaffeattityd följande dag till en mer avslappnad, lätt road inställning går allt helt plötsligt mycket bättre… Vi blir t.o.m. förbisläppta av en dam utan att ens be om det.

Ok då. Det är väl så att min attityd både påverkar min egen upplevelse av situationen och andras inställning till mig. Min ändrade inställning påverkade inte det faktum att de fortfarande inte kunde köa, men jag hade det mycket trevligare. (Antagligen de med).

En påminnelse av religiös karaktär såhär i påsktid; Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. /Ylva.

 

Du har förbättrat dig! 

augusti 12, 2015 3 kommentarer

Ganska snart efter det att vi kommit till Serbien stöter jag på vår granne, Radica. Så fort hon får syn på mig utropar hon: 
– Du har förbättrat dig (ti si se popravila)! 

För ett otränat öga kan detta tolkas som en komplimang. Något positivt. Men det är det inte. Det kanske var det en gång i tiden när folk var fattiga och inte hade ordentligt med mat. En tid då varje extra kilo var ett tecken på välstånd. Numer betyder det kort och gott ”du har blivit tjock”. 

– Jaha! Du då!?! Kort, tjock, med tre tänder i käften och flaskbottnar till glasögon. Ska du kommentera mina eventuella extra kilo, tänker jag. Men jag säger det inte. Dessutom, jobbigast av allt, har hon rätt. 
Jag försöker springa eller powerwalka så fort jag får chansen. Jag gör min 7 min workout. Jag undviker kolhydrater, ja, förutom de i flytande form. De värsta… Ändå förbättras jag bara på serbiskt sätt. 
När jag kommer hem, tänker jag, ska jag bli en riktig svenne. Då ska jag bara dricka alkohol på helgerna. Fast på ett måttligt vis. Det ska bli slut på rosé på terassen i kolonin en vanlig tisdagskväll. 
Så blev det dock inte. Det gick i stöpet ganska direkt. Det är ju en så perfekt kombination med ett glas välkylt rosé en ljummen sensommarkväll i solskenet. 
Det största slaget kom dock i söndags när jag släpade med sonen på joggingrunda runt Mossen. Varje gång har jag varvat honom och han har klagat på allt från knäont till kliande och andnöd. Inte i söndags. Då älgade han iväg som om elden vore lös. Det fanns inte en chans i helvete att jag skulle kunna hålla takten. Där får man ju säga att han har förbättrat sig. På ett svenskt, positivt sätt. 
Så kan det gå! I brist på vass kan man gömma sig i skuggan under ett akaciaträd och ha en schal att svepa om sig när man måste förflytta sig. Tills nästa sommar arbetar jag vidare mot ständig förbättring! /Ylva.

  

Underbar och älskad av alla, men allra mest av myggen. 

 

Det låter kanske skrytsamt, förmätet och rent av osvenskt, men det jag skriver nu är bara ren och skär fakta. Inget annat. Lika sant som om det stått i tidningarna. 😉 Hur som helst, det jag vill säga är att alla gillar mig här i Serbien. Japp, du läste rätt. ALLA! Jag är deras (”ti si naša”) och de är mina, så att säga. Jag kan deras språk, låtar, uttryck, etc. och vi trivs otroligt bra i varandras sällskap. 

De är så glada över att jag har brytt mig om att lära mig deras språk. Det gör dem inget om det blir fel lite här och där. Inte som italienare eller fransmän som blir förbannade när man misshandlar deras språk. Som den där gången när jag skulle på språkresa och slet i mitt anletes svett för att få ihop några rader på franska i ett brev till min värdfamilj i Bordeaux, bara för att få brevet tillbakaskickat, rättat med rödpenna. Snacka om att uppmuntra till att våga uttrycka sig!
Det finns också de här i Serbien som jag inte alls gillar, men som inte kan få nog av mig. Dels hundarna på den serbiska landsbygden. Dels myggen. Framförallt myggen. De kan inte absolut inte få nog av mig och det verkar som de bara älskar mig. Inte någon annan. Bara mig. De lämnar praktfulla sugmärken, stora som bölder, på min kropp som bevis på deras kärlek. Jag vill inte verka otacksam, men deras kärlek klarar jag mig helst utan.
När jag är ute och joggar stöter jag på vildhundar som lufsar upp på vägen för att kolla läget. Oftast är de lugna och skäller inte ens. För säkerhets skull går jag förbi dem för att inte reta upp dem. De hundar som ägs av någon men inte är bundna brukar rusa ut, ljudligt skällandes för att hälsa på mig. Okey, de kanske inte älskar mig, men jag kan berätta att de älskar att skrämma mig. Och de gör det bra. De får adrenalinpåslaget att nå helt nya höjder. Men med en schysst träpinne slår man hela världen med häpnad…

Kategorier:Familjeliv, Resa Taggar:,

Tänk på vad du säger, annars kan det sluta med att du får en hemstickad ylleväst.

augusti 2, 2013 2 kommentarer

20130802-211745.jpg

– Du är sen, ropar Djordje från sin vanliga plats i skuggan av akaciaträdet där han sitter och vaktar sin ko.
– Jag vet. Jag ber så mycket om ursäkt, svarar jag och blinkar.

Min dagliga löparrunda är en ganska brant, slingrande grusväg som tar mig förbi en samling hus som tillhör Djordje och hans släkt. I vanliga fall brukar jag komma iväg tidigare men igår hade vi gäster och det blev ganska sent. Uppenbarligen undkommer inget våra kära grannar.

Tanken från början med gårdagens middag var att hälsa våra montenegrinska släktingar välkomna. De ringde och bokade om allt kvällen innan och där stod vi med en helstekt spädgris men utan gäster. Några samtal senare hade vi fullt hus med en ny uppsättning middagsgäster.

Att de som slutligen kom på middag inte heller exakt överensstämde med de vi bjöd in i omgång nummer två spelade ingen roll. Alla hade trevligt och hjälpte med gott humör till att äta och dricka upp. Dessutom kom överraskningsgästerna med hembakade gifflar och äppelkaka. Vem kan tacka nej till sådana gäster?

Här i Serbien gäller det att vara flexibel, inte följa svenska regler och konventioner beträffande umgänge. Grannar och vänner kommer förbi lite då och då. Sådär bara. Utan att på förhand ha meddelat sin ankomst. Andra ställer in i sista sekund. För det mesta går det bra. Och vi är förberedda. För Dragan har vi alltid flasköl i kylskåpet. Han dricker nämligen inte öl från ”konserver”. För Soša har vi rosé och för Kico whisky på kylning. För svärfars vänner är det šlivovica som gäller, osv.

20130802-211901.jpg

Jag fortsätter min löparrunda och femtio meter längre bort träffar jag Djordjes mamma, Vera, som fixar i trädgården.
– Kom över på en kopp kaffe, mitt barn, säger hon, som hon alltid gör när jag springer förbi.
– Jag lovar, ropar jag tillbaka och tänker att jag någon gång måste uppfylla alla mina löften om att dricka kaffe med Vera. Ytterligare trettio meter bort vinkar Marina, Djordjes svägerska, som även hon bjuder in mig, allt enligt vår dagliga ritual.

20130802-212047.jpg

Antagligen tycker de alla att den där utländska kvinnan som springer förbi på morgnarna är lite udda. Hon kommer ju ingen vart. Uträttar inget vettigt. Springer bara fram och tillbaka som en annan dåre. Fast på något sätt tror jag ändå att jag bidrar lite till den allmänna underhållningen.

På väg tillbaka tänker jag att nu är det kanske ändå dags att besöka Vera. Eftersom jag inte dricker kaffe bjuder hon på hemlagad aprikossaft. Knappt hann jag säga att jag älskar aprikoser förens jag fann mig själv sittandes med en burk av Veras hemlagade aprikosmarmelad i knät. På samma sätt har jag lyckats samla på mig en hemstickad ylleväst, ett par tofflor virkade av gamla nylonstrumpor, honung, flädersaft, osv. Så fort du berömmer något här i Serbien så får du det. Är man överdrivet insmickrande och säger att man tycker om saker man egentligen inte gillar får man skylla sig själv. Oavsett hur lite man har här, är man alltid beredd att bjuda det sista till gästen. Det kallar jag gästvänlighet! Sedan att det inte alltid blir som man har tänkt sig, det är bara något man får leva med. 🙂 /ylva.

Man skall icke förhäva sig…

– Mamma, det känns som i Regnskogen på Universeum, sa Marko när vi klev ur bilen i den lilla byn Stara Palanka. Det hade regnat kraftig i två dagar och nu när temperaturen åter börjat klättra över trettiostrecket var värmen mist sagt tropisk.

20120812-193734.jpg

Vi skulle ta en bilfärja över Donau till byn Ram och stod lydigt på led bland andra bilar. Precis när det blev dags att åka ombord kom en Merca av senaste modell och med österrikisk registrering och gled förbi hela kön och körde upp på färjan.

20120812-194739.jpg

Ur Mercan klev en kille med det svarta håret i en styv back slick, en redigt fet guldkedja runt halsen, Dolce & Gabbana-utstyrsel och såg ut som att han ägde hela världen.

20120812-195353.jpg

Vi körde av färjan i Ram. Mercan blåste iväg i hög fart. Vi passerade den efter den andra insjöliknande vattenpölen efter den andra. Skyfallen hade dränkt både majsfält och större delen av vägen.

Lite längre fram på vägen hade några bilar stannat till på den smala vägen. Pölen framför oss var så stor att det inte gick att se vägen på 60-70 meter. Medan vi funderade på hur vi skulle göra såg vi Mercan ta sats och resolut köra rakt ut i pölen. Vattnet steg och steg runt bilen samtidigt som svallvågorna växte sig allt större. När vattnet nådde över hjulhusen stannade Mercan. Vi såg backljusen tändas men bilen rörde sig inte ur fläcken.

En bonde som hade kommit för att inspektera sina översvämmade majsfält tipsade oss om en alternativ väg, eller ska vi säga kostig… Medan vi vände om vadade han ut mot Mercan. Risken att den motorn någonsin kommer att fungera igen är minimal. Det kändes som att Jante hade sträckt ut sin långa arm hela vägen från avundsjukans Sverige och delat ut en fet örfil till Mercedes-killen…

Kategorier:Familjeliv, Resa Taggar:,

Slit och släp

”Metta låg på knä nere vid tvättbryggan i eftermiddagssolen och konstaterade att magen började bli i vägen redan nu, trots att hon bara var halvvägs i havandeskapet. Med sjätte barnet på väg var det kanske inte så märkligt. Tre i graven, två i livet och ett i magen, tänkte hon och mindes hur kort tid de fått behålla sin allra första dotter.”

Citatet är hämtat från Ann Rosmans bok Mercurium. Boken handlar om den driftiga adelskvinnan och bondmoran Metta Fock som blev satt på bekännelse på Carlstens Fästning, anklagad för att ha giftmördat sin man och två av sina barn.

Det var ett hårt liv att vara bonde i Sverige i början av 1800-talet. Man fick slita från tidig morgon till sen kväll. Blev det missväxt svalt man. Blev man sjuk stod döden med sin lie på axeln och väntade runt knuten. Att föda barn kunde vara förenligt med livsfara båda för barn och moder.

I Europa råder ekonomisk kris. Greker, spanjorer och portugiser har levt över sina tillgångar. Här uppe i norr har vi det bra än så länge. Vi behöver inte slita som Metta gjorde. Blir vi sjuka finns medicin och läkare. Men hur länge kan vi ha det såhär bra? Redan nu pratas det om att höja pensionsåldern. Vad är nästa steg? Kortare semester? Längre arbetsdagar?

Vi far iväg till höglandskapet Zlatibor. Serpentinvägarna letar sig fram mellan gulnade, gräsklädda kullar som övergår i branta berg. Den täta barrskogen som stundom spricker upp i luftiga bokbackar påminner om Sverige. Där, på en bergstopp, kommer vi äntligen fram till Dejans farbror Radenko och hans fru Zlata. Det är de som driver familjens gård vidare. Tomten där gården är belägen lutar brant och när barnen var mindre var jag livrädd för att de skulle ramla och trilla utmed berget.

20120723-225454.jpg

Precis som på Mettas tid och arbetar de från soluppgång till solnedgång, utan semester, året runt. Vill man umgås med dem är det bara att hoppa upp i gryningen och och följa med och plocka hallon eller mjölka korna.

20120723-230141.jpg

En månad med sol och temperaturer på över 40 grader kanske låter härligt för oss, men för dem har det inneburit att 70% av hallonen torkats i den heta, torra vinden, vilket i sin tur betyder att de går back ekonomiskt i år.

20120724-001845.jpg

Bröd, ost, smör (kajmak), skinka, yoghurt – allt görs från grunden på gården. Ekologiskt och närproducerat – främst för att de måste. Och gott är det!

Men vad händer om någon av dem blir allvarligt sjuk eller, Gud förbjude, dör? Det finns ingen som kan ta vid. Ingen som kan förvalta deras livsverk. Det känns trist att de sliter livet ur sig för något som imorgon kan ta slut.

För oss som kommer från samma trakter som Metta har levnadsstandarden utvecklats enormt sedan 1800-talets början. Samtidigt, i andra delar av världen, lever man fortfarande ungefär på samma sätt som Metta. Och det närmare än vad man kan tro.

20120724-205752.jpg