Arkiv

Posts Tagged ‘Semester’

Auschwitz tur och retur

Atlantica Oasis Hotel i Limassol, Cypern

Vissa berättelser griper tag i en. Förflyttar en genom tid och rum. Jag har tagit med mig flera böcker till semestern på Cypern, däribland Majgull Axelssons ”Jag heter inte Miriam”.

Boken handlar om en romsk flicka som bl.a. sätts i Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Ödena i boken är förfärliga, ogripbara och även om personerna är fiktiva bygger berättelsen på riktiga händelser och upplevelser.

Det är skrämmande att tänka att människor är i stånd att utföra sådana bestialiska dåd mot andra människor. Det står i bjärt kontrast mot Cyperns blå himmel, blåa hav, gula sol och svajande gröna palmer.

Ändå är Cypern bara 130 km från Syrien. Det är kortare än avståndet mellan Göteborg och Jönköping. Så nära är kriget. Trots det korta avståndet, har det bara kommit ett fåtal flyktingar till ön och då endast till den Brittiska territoriet.

Det känns märkligt att vara så nära. Att leva i överflöd och lyx så nära ett pågående krig. Att plaska på Medelhavets stränder. En sådan strand som den 3-åriga pojken Aylans kropp blev uppspolad på. Det är som som två parallella universa som existerar bredvid varandra utan att nudda vid eller blandas med varandra. Så märkligt.

Majgull Axelsson beskriver även de s.k. Tattarkravallerna i Jönköping 1948, bara 3 år efter andra världskrigets slut. Bara 3 år efter att omvärlden förfasats över  krigets grymheter inträffar dessa raskravaller i Jönköping. Vi människor lär oss tydligen aldrig något.

Och inte är klimatet i Sverige av idag något bättre. Snarare tvärt om. Bara det att vi på Stena Line sa att vi inte skiljer på folk och folk, gjorde att en hel del rasister började skriva hemska saker på våra sociala kanaler, sätta upp oss på bojkottlistor, påstå att vi bedriver illegal flyktingsmuggling, mm. Galet!

Detta skrämmer mig något oerhört. Vilken värld är det egentligen vi lever i? Lär vi oss aldrig någonsin? Vilka är dessa hatiska människor? Hur har de kunnat bli sådana? Vad driver dem? Jag pendlar mellan bokens Auschwitz, sol och bad på Cypern och krigets Syrien drygt 100 km bort. Hur kan vi förändra detta? Kommer vi någonsin att kunna förändra detta? Det känns inte så.  /Ylva.

Man skall icke förhäva sig…

– Mamma, det känns som i Regnskogen på Universeum, sa Marko när vi klev ur bilen i den lilla byn Stara Palanka. Det hade regnat kraftig i två dagar och nu när temperaturen åter börjat klättra över trettiostrecket var värmen mist sagt tropisk.

20120812-193734.jpg

Vi skulle ta en bilfärja över Donau till byn Ram och stod lydigt på led bland andra bilar. Precis när det blev dags att åka ombord kom en Merca av senaste modell och med österrikisk registrering och gled förbi hela kön och körde upp på färjan.

20120812-194739.jpg

Ur Mercan klev en kille med det svarta håret i en styv back slick, en redigt fet guldkedja runt halsen, Dolce & Gabbana-utstyrsel och såg ut som att han ägde hela världen.

20120812-195353.jpg

Vi körde av färjan i Ram. Mercan blåste iväg i hög fart. Vi passerade den efter den andra insjöliknande vattenpölen efter den andra. Skyfallen hade dränkt både majsfält och större delen av vägen.

Lite längre fram på vägen hade några bilar stannat till på den smala vägen. Pölen framför oss var så stor att det inte gick att se vägen på 60-70 meter. Medan vi funderade på hur vi skulle göra såg vi Mercan ta sats och resolut köra rakt ut i pölen. Vattnet steg och steg runt bilen samtidigt som svallvågorna växte sig allt större. När vattnet nådde över hjulhusen stannade Mercan. Vi såg backljusen tändas men bilen rörde sig inte ur fläcken.

En bonde som hade kommit för att inspektera sina översvämmade majsfält tipsade oss om en alternativ väg, eller ska vi säga kostig… Medan vi vände om vadade han ut mot Mercan. Risken att den motorn någonsin kommer att fungera igen är minimal. Det kändes som att Jante hade sträckt ut sin långa arm hela vägen från avundsjukans Sverige och delat ut en fet örfil till Mercedes-killen…

Kategorier:Familjeliv, Resa Taggar:,

Slit och släp

”Metta låg på knä nere vid tvättbryggan i eftermiddagssolen och konstaterade att magen började bli i vägen redan nu, trots att hon bara var halvvägs i havandeskapet. Med sjätte barnet på väg var det kanske inte så märkligt. Tre i graven, två i livet och ett i magen, tänkte hon och mindes hur kort tid de fått behålla sin allra första dotter.”

Citatet är hämtat från Ann Rosmans bok Mercurium. Boken handlar om den driftiga adelskvinnan och bondmoran Metta Fock som blev satt på bekännelse på Carlstens Fästning, anklagad för att ha giftmördat sin man och två av sina barn.

Det var ett hårt liv att vara bonde i Sverige i början av 1800-talet. Man fick slita från tidig morgon till sen kväll. Blev det missväxt svalt man. Blev man sjuk stod döden med sin lie på axeln och väntade runt knuten. Att föda barn kunde vara förenligt med livsfara båda för barn och moder.

I Europa råder ekonomisk kris. Greker, spanjorer och portugiser har levt över sina tillgångar. Här uppe i norr har vi det bra än så länge. Vi behöver inte slita som Metta gjorde. Blir vi sjuka finns medicin och läkare. Men hur länge kan vi ha det såhär bra? Redan nu pratas det om att höja pensionsåldern. Vad är nästa steg? Kortare semester? Längre arbetsdagar?

Vi far iväg till höglandskapet Zlatibor. Serpentinvägarna letar sig fram mellan gulnade, gräsklädda kullar som övergår i branta berg. Den täta barrskogen som stundom spricker upp i luftiga bokbackar påminner om Sverige. Där, på en bergstopp, kommer vi äntligen fram till Dejans farbror Radenko och hans fru Zlata. Det är de som driver familjens gård vidare. Tomten där gården är belägen lutar brant och när barnen var mindre var jag livrädd för att de skulle ramla och trilla utmed berget.

20120723-225454.jpg

Precis som på Mettas tid och arbetar de från soluppgång till solnedgång, utan semester, året runt. Vill man umgås med dem är det bara att hoppa upp i gryningen och och följa med och plocka hallon eller mjölka korna.

20120723-230141.jpg

En månad med sol och temperaturer på över 40 grader kanske låter härligt för oss, men för dem har det inneburit att 70% av hallonen torkats i den heta, torra vinden, vilket i sin tur betyder att de går back ekonomiskt i år.

20120724-001845.jpg

Bröd, ost, smör (kajmak), skinka, yoghurt – allt görs från grunden på gården. Ekologiskt och närproducerat – främst för att de måste. Och gott är det!

Men vad händer om någon av dem blir allvarligt sjuk eller, Gud förbjude, dör? Det finns ingen som kan ta vid. Ingen som kan förvalta deras livsverk. Det känns trist att de sliter livet ur sig för något som imorgon kan ta slut.

För oss som kommer från samma trakter som Metta har levnadsstandarden utvecklats enormt sedan 1800-talets början. Samtidigt, i andra delar av världen, lever man fortfarande ungefär på samma sätt som Metta. Och det närmare än vad man kan tro.

20120724-205752.jpg

Tankar om sociala medier från en serbisk bergstopp

Vägen ringlar sig genom små byar och mellan gröna kullar som efterhand som vi far vidare blir till berg. Nere i dalen flyter en å. Ju högre upp vi kommer, desto svalare blir det. Dvs närmare 30 än 40 grader. Vi svänger in på vad som närmast kan beskrivas som en kostig. Husen utmed vägen verkar vara från en svunnen tid. Det småskaliga jordbruket finns i högsta grad kvar här i Serbien. Lokalproducerat och ekologiskt är inte trendigt utan snarare ett måste.

20120712-131824.jpg

Ett fält breder ut sig framför oss och bredvid ån ligger en bassäng. Runt bassängen finns fina trähus byggda i gammaldags stil. Vi passar på att äta deras utsökta forell, bada och vila oss. Och när vi ligger där under ett parasoll högt uppe i de serbiska bergen hör vi följande konversation mellan en man i medelåldern och två ungdomar. Han tycker att de slösar bort sin tid i de sociala medierna. Att de läser och tittar på saker som inte har något värde. Så långt inget ovanligt, men det som är kul är det som han säger sen. Att de inte inser vilket mäktigt verktyg de sociala medierna är och kan vara. Att man faktiskt kan åstadkomma förändring och lära sig massa bra saker. Det är bra att bli påmind om detta lite då och då. Så nu är det avgjort. Jag kommer att jobba med CSR+volonärturism+sociala medier i höst. Intressant diskussion på oväntad plats. En plats som för ett år sedan knappt hade täckning och ännu mindre trådlöst nätverk.

20120712-132452.jpg

På väg hem stannar vi till vid husbygget. Åh vad jag saknar att vara här! Men det är bara att hålla ut. Väl hemma i stan passar vi på att gå hem till barnens kusin Djordje. Det är hans kaniner som lockar. Han bor med sin pappa och farmor ett vackert gammalt hus från slutet på 1800-talet men som nu har förfallit. Det gör ont i hjärtat att se, och visst kan man skylla på krig och ekonomisk kris, men Djordjes pappa har aldrig velat satsa på renovering, inte ens när det bara handlade om underhåll. Det som gör det hela ännu tristare är att det är det enda huset i den stilen som finns kvar på gatan.

20120712-140017.jpg

20120712-140032.jpg

Man får vara försiktig med vad man önskar sig

Gatorna och torgen som brukar myllra av folk såhär dags är i det närmaste tomma. Värmen är så kompakt att man riktigt känner hur den slår tillbaka från husväggar och gatan. Vi söker oss desperat till skuggan, stegen är tunga och vi orkar inte tänka. Det enda vi vill är att så snabbt som möjligt ta oss till bassängen, få huvudet under vattnet och svalka oss.

Vi ville bort från regnet och kylan och nu fick vi så vi teg. Jag längtar till mina älskade berg och svalkan där, men bilen är på verkstaden och vårt hus är en byggarbetsplats. Istället gömmer vi oss i lägenheten och kippar efter luft som fiskar på torra land, lika lättirriterade som ett gäng utsvultna pirajor.

Alla fläktar är slutsålda efter 13 dagar med 40 graders värme. Om inte värmeböljan avtar snart kommer det att utlysas undantagstillstånd här i Serbien.

Nu ska jag samla de få krafter jag har, resa mig ur sängen och fira makens födelsedag. Behöver inte drick alkohol för ”yrsla”, den har jag redan…

Hur ska nu detta bli?

Jaha. Här sitter jag alldeles ensam och äter färdiga, uppvärmda köttbullar och dricker ett glas vin medan mina barn är på optimistjolleläger och mannen är… någon stans på stan med kompisar och kommer antagligen inte hem på ett tag. Japp, jag tycker synd om mig själv…

Det är dags att börja packa. På lördag åker vi till Serbien. Om jag och Marko lyckas få våra pass, vill säga. Upptäckte i tisdags att de hade gått ut 😦 Ja, ja vi kommer i alla fall kunna få temporära pass till den facila summan av c:a 1000 kr stycket.

Sedan är det ju det där med bygget… Vi bygger ut sommarstugan i Serbien vilket gör att vi med största sannolikhet inte kan vara på landet utan istället måste trängas i en varm lägenhet i stan. Ångest! Dessutom är mitt älskade kvittenträd under vilket jag legat i skuggan och läst svenska deckare uppryckt med rötterna för att ge plats åt utbyggnaden. Snyft!

Den planerade avstickaren till Grekland blev inte heller som vi hade tänkt oss. Detta av två skäl;
1. Vårt resesällskap har av olika anledningar inte längre råd att följa med.
2. Om vi inte hinner få våra pass utan måste köpa dyra, tillfälliga pass kan vi inte lämna Serbien. De gäller nämligen bara för en utresa och en inresa.

Ok. Dags att bita ihop, sluta gnälla och sätta igång och packa. Håll tummarna att vi får våra riktiga pass! Eller förresten, tröstar mig med lite glass först!

Kategorier:Familjeliv Taggar:, , , ,