Arkiv

Posts Tagged ‘Resa’

Inget har exploderat, men…

Kopaonik - utsikt

Jag har precis krånglat mig ur och i skidkläderna på en trång toalett och klampat så obehindrat det bara går genom restaurangen i mina pjäxor, för att kliva tillbaka ut i det bländande solskenet. Tillbaka till lunchen på uteserveringen. Jag tittar upp. Något är fel. Den förut så livliga uteserveringen är dödstyst. Tiden har stannat. Allt är stilla och tyst.

Plötsligt lösgör sig en person ut stillheten. Den rinner blod och chokladdryck nerför hennes ansikte. En kille följer henne, även han med choklad rinnande nedför ansiktet. En servitör för dem in i restaurangen.
– Herregud! Vad är det som pågår, tänker jag. Det känns som jag har klivit in en filmscen. Jag tittar mot bordet där de tidigare satt. Precis bredvid oss. Det är totalt krossat och i dess ställe ligger en stor hög av krossad is.

Det har snöat, sedan varit sol i flera dagar i rad. Just idag har solen legat rakt på taket ovanför oss på uteservering från första morgonstrålen. Snön som legat på taket har förvandlats till ett decimetertjockt isblock. Värmen har fått det att börja smälta. Smältvattnet i kombination med takets lutning skapade en isblocksrutschkana. Det är rena rama turen att ingen omkom.

Vi är på skidsemester i Kopaonik i Serbien. När vi var här förra året exploderade en lampa i badrummet på hotellet och storebror M fick en brännblåsa på foten. I år valde vi ett annat hotell för att slippa drama. I år har inget exploderat, men dramat hittade oss visst ändå. Det är spännande att åka skidor i Serbien…

Skidresa i Kopaonik

Annonser
Kategorier:Resa Taggar:, , ,

Språkförbistring och dokumentlöshet

Vi hade just vandrat runt i ett underbart spahotell på kurorten Sopot i Polen när marknadschefen bjöd in oss till deras italienskinspirerade restaurang. Lite lätt trötta efter föregående kvälls begivenheter tackade vi gladeligen ja till denna invit. Vi slog oss ner och marknadschefen passade på att fråga om vi firar den internationella kvinnodagen i Sverige. Vi erkände att det inte var något direkt firande, på sin höjd ett seminarium eller en föreläsning på något lokalt bibliotek. Då berättade han stolt att detta var något man verkligen satsade på i Polen. Och på anläggning gällde det inte bara en dag utan hela veckan som var fylld av specialframtagna paket, aktiviteter och behandlingar.

Kronan på verket var att man dessutom hade tagit fram en meny enkom för att fira den internationella kvinnodagen: Special Fit Meny
Vi fick alla sitta och bita oss kraftigt i läppen för att inte explodera av skratt. Marknadschefen var aningen förvånad över hur namnet på hans internationella kvinnodagsmeny kunde skapa så mycket glädje. Vi valde att inte översätta.

Mitt i denna glädje säger min kollega:
– Vårt plan går om 1 timma och 10 minuter.
Bara den tidsramen i sig är oroväckande, om då även lägger till att vi inte var på vårt hotell, att jag inte hade checkat ut från hotellrummet och att jag dessutom hade glömt mitt pass hemma i Sverige lyfts vardagsedgen till en helt ny nivå.

Vi far in som ett blixtnedslag i hotellet, rafsar ihop prylarna på hotellet, checkar ut på springande fot och slänger oss in i taxin. Efter en nervpirrande taxifärd anlände vi till flygplatsen. Vi letar desperat efter Wizzairs incheckningsdisk tills vi får reda på att den stängdes för 3 minuter sedan. Vi springer till biljett- och informationsdisken. Kvinnan vill verkligen hjälpa men säger att hon inget kan göra om vi inte checkat in digital, vilket vi inte har. Vi inser att vi för första gången i våra liv kommer att missa ett flyg och frågar när nästa flyg går.
– På lördag, svarar hon.

Vi tar oss till SAS och kollar om det finns lediga platser på något flyg som avgår under eftermiddagen. Det finns det och min kollega letar efter mailet från resebyrån för att boka biljetterna via dem. Då upptäcker han att resebyrån redan checkat in oss digitalt. Det är bara att springa tillbaka till kvinnan i biljett- och informationsdisken. Vi få ut våra boarding pass.
– Ni har 10 minuter på er att ta er genom säkerhetskontrollen och till gaten, säger hon. Vi springer.

Vi är i princip ensamma i säkerhetskontrollen. Vi kränger av oss ytterkläder, lyfter ut datorer och får igenom allt så fort det bara går. Då bestämmer sig säkerhetsvakterna att specialkolla min kollegas väska.
– Nej! Vi missar vårt flyg, nästan skriker jag. Det var inte något argument som det togs någon större notis om. Säkerhetsvakten hittar en deodorant som innehöll för mycket vätska. Vi ber honom unisont att slänga den och springer mot gaten samtidigt som vi hör våra namn ropas ut i högtalarna. Väl vid gaten frågar personalen om passet.
– Jag har inget, säger jag. Jag har bara mitt körkort.

Kvinnan verkar bekymrad och ringer ett samtal. Jag håller andan. Hon lägger på och meddelar att det är ok. Jag är ju ändå en svenska som ska hem till Sverige… Helt utmattade och rätt så svettiga sjunker vi ner i våra flygstolar. Vardagsedgekvoten är nådd för år framöver.

Ja, vad ska man säga…

När vi kom till polisens passexpedition i fredags eftermiddag berättade de att våra pass var klara. Det var bara ett litet problem. De var fortfarande i Stockholm. Det visade det sig lyckligtvis att man kunde åka till andra länder med de tillfälliga passen som vi fick istället, så länge man inte åker via Sverige. Avstickaren till Grekland kan alltså fortfarande bli av!

Vi kommer iväg ordentligt till flyget och jag hinner tom fixa och städa hemma. Vi hämtas av Dejans systerson Djordje och allt rullar på bra tills vi fastnar i bilköer på motorvägen strax söder om Belgrad pga av vägarbeten. Efter en timmas körning i 20 km/tim vill bilen inte längre vara med. Hur mycket Dejan än trycker på gaspedalen så händer ingenting.

Så där sitter vi på motorvägen i död bil och 30 grader (trots att kl är 22). Vi ringer vår jourhavande mekaniker Bojan. (Han är precis som ”städaren” Harvey Keitel i Pulp Fiction) Han kommer farande med en auktoriserad Renault-tekniker. 00:30 kommer de till oss. Renault-killen kopplar in en dator i bilen och får upp en hel sida med felmeddelanden. Efter ett antal stopp och poliskontroller kommer vi äntligen fram till Kraljevo kl 05. Efter alla problem vi haft med bilar i Serbien kanske det är dags att inse att vi helt enkelt inte ska ha bil här…

Idag var det i alla fall superfint väder…

20120708-200507.jpg

20120708-200938.jpg