Arkiv

Posts Tagged ‘psykbryt’

Fullständigt och totalt psykbryt!

IMG_5366

Ni kanske trodde att förra inlägget var ett tecken på att jag har tappat greppet fullständigt, men nej. Så var inte fallet. Nu jag har nått en helt ny nivå av psykbryt. Förra veckan var inte ens i närheten.

Jag pratar med en väninna som berättar att hon hjälpt ex-maken att deklarera.
– Shit! Jag har ju inte ens fått deklarationspapprena och de skulle lämnats in senast  den 4/5, utropar jag. Idag det är 8 dagar sedan jag skulle deklarerat. Vad klantiga de är på Skattemyndigheten! Herregud! Hur kass får man vara?!?

Jag ringer Skattemyndigheten för att skälla på dem för att de inte skött sitt åtagande och skickat deklarationspapprena till mig. Hmmfrr! Så dåligt! De rekommenderar att jag åker till det lokala kontoret för att lösa detta. Jag tänker att det kan vara bra att ta med de olika årsbeskeden. När jag öppnar pärmen för att hämta pappren så ser jag dem. Deklarationspapprena som jag just anklagat Skatteverket för att inte ha skickat till mig. Sååå pinsamt!

Jag ringer min ekonomiredovisningskonsult för den egna firman för att kolla om det inte är så att de kanske brukar göra detta åt mig ändå…
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Nähä, tydligen brukar de inte deklarera åt mig. Ok. Jag skriver under deklarationen, tar med årsbeskeden och Lilla S, i vårens värsta ösregn, på cykel genom Göteborg till Skatteverket. Jag vill få det undanstökat så snabbt det bara går. Dyngsura anländer vi till Skattekontoret 10 minuter senare. Efter lite dividerande visar det sig att jag inte bara kan lämna in deklarationen sådär utan jag måste fylla i ngn slags extrablankett pga av att jag har egen firma. Detta måste ju ha varit samma visa förra året och ev året innan det, men det har helt raderats ur mitt minne.

Jag behöver prata med min ekonomiredovisningskonsult om blankett K10. Jag ringer henne.
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Det blir alldeles tyst på andra änden.
– Ylva, du ringde ju för mindre än en timma sedan och sa exakt samma sak. Nu blir jag orolig för dig, säger hon.
– Shit! Nu blir JAG orolig för mig, svarar jag. Jag ber så mycket om ursäkt och berättar om blankett K10. Vi löser det under morgondagen.

Shit! (Igen) Vad är det som händer? Har jag blivit helt kollrig i huvudet? Stress? Ålder? En kombination? Inget av det om ni frågar maken. Han har en helt annan förklaring…

I helgen åkte vi (hela familjen) till våra goda vänner M & T och deras coola 16-kantiga villa för att laga mat ihop. Ihop och ihop. M är utbildad kock så jag håller mig till att tvätta, hacka och skära upp saker. Och duka. Han lagar. Det blev som vanligt en fantastisk middag. Gott att dricka fick vi också. Vi hade dessutom tagit med massa underbara efterrätter från Brogyllen.

Eftersom jag hade gått upp kl 06:00 på lördagsmorgonen för att skjutsa Lilla S till gymnastiktävling i Vänersborg samt att vi ätit mycket och gott var jag utan överdrift helt slut efter middagen. Det är ju inte någon nyhet för någon som känner mig att jag då och då har en tendens att somna tidigt vid fester och middagar (speciellt om det inte är någon dans) och denna kväll var inget undantag. Lilla S och jag intog chaiselongen och jag tror knappt att huvudet hann landa mot ryggstödet förens jag somnade. Vaknade gjorde jag däremot en aning mer dramatiskt av att jag dråsade i golvet och dunkade huvet i parketten.

Ja, stress eller hjärnskakning? Hur som har jag tydligen tappat det fullständigt! /ylva.

Annonser

Dagens I-landsproblem; skelande bröstvårtor 

Jag ska ut och springa på lunchen. Jag skyndar mig nedför trapporna till omklädningsrummet. Det är svinkallt. Jag byter om snabbt. Dels på grund av kylan men ocksåockså för att hinna springa, duscha och äta på en timma. Jag krånglar på mig sport-BH:n. Kränger på mig de tajta träningsbyxorna och ska precis dra på mig linnet när jag märker det. Mina bröstvårtor skelar.
Och?!? Vem bryr sig? Spela roll! Skynda på nu!
Jag trär på mig träningslinnet. Men vad fan! De syns ju igenom linnet också. Det ser ju helt sjukt ut. Jag måste justera. Jag rättar till höger bröst. Ja, nu skelar de ju inte i alla fall. Det ser ju mycket bättre ut nu när de är vindögda istället. Shit! In och justera igen. Och igen. Och igen. Jag blir alldeles varm. Och titta. Det löser ju problemet. Nu syns ingenting längre!
Men det var ju en väldans tur att jag spenderade 5 minuter av mitt liv på detta otroligt viktiga problem. Jag hade ju eventuellt bara kunnat börja springa så hade problemet varit ur världen efter några hundra meter.
Dessutom fick jag höra att det ändå inte är någon som tittar på kärringar över 40 så vem har jag egentligen stått och justerat rattarna för i det svinkalla omklädningsrummet? Va?!
Jag, det mina vänner kan man kalla fullständigt psykbryt. Hade jag inte varit anställd på Stena Line hade jag kunnat tävla med det. Men det kan ju ni. Tävla med era egna psykbryt, alltså. Kolla här: reasons.stenaline.se
Nähä. Nu har jag inte tid med detta längre. Nu ska göra något mycket viktigare, så det så! /Ylva.
Kategorier:Reflektioner Taggar:,