Arkiv

Posts Tagged ‘PMS’

Skakad och lite störd

När jag vaknar känner jag mig konstig. Magen är i uppror och jag är illamående. Shit! Jag är magsjuk. Eller…? Kanske inte. Jag har väl inte fått … vad heter den nu igen, den där sjukdomen som… öhh. Orden liksom flyr mig. I alla fall. Jag väljer att ignorera signalerna kroppen skickar mig. Jag tänker att jag bara är trött. En extra seg måndagsmorgon. Typ. 

Allt tar extra lång tid. Jag fumlar. Tappar saker. Går upp tidigare men kommer iväg senare än vanligt. Väl på jobbet upptäcker jag att jag har glömt:

  • terminalglasögonen
  • lunchlådan
  • träningsskorna
  • inneskorna

Jag lyckas låna till mig terminalglasögon och träningsskor av snälla kollegor. Jag jobbar på. Mår inte bättre. Går och tränar på lunchen ändå. Blir inte bättre. Snarare tvärt om. Jag beslutar mig för att gå hem. Får skjuts av en kollega. Är helt speedad. Pratar snabbt och konstant. Vet inte ens om vad. Skrämmer mig själv.

Väl hemma kommer jag inte in i porten . Då upptäcker jag att jag försöker ta mig in med jobbets passerkort. Ringer en kollega för att skratta åt tokigheterna. Hon säger:
– Och du tror inte att det är PMS? Du hade exakt samma symptom för en månad sedan.
– Va, näe. DET tror jag inte. Det här är absolut magsjuka. Jag känner min kropp, svarar jag. Vi önskar varandra trevlig helg och god bättring och lägger på. Det går ett litet tag. Jag funderar. Fan, hon har ju rätt! HON känner min kropp och det gör helt uppenbarligen inte jag. Skickar ett SMS: Du har rätt!

Jaha. Kul! Inte nog med att jag får ont, blir deprimerad och överkonsumerar choklad vid PMS, dessutom mår jag numer även illa och blir knäpp på köpet. Hoppas att övergångsåldern inte är långt borta. Eller? Vem vet vad hormonerna hittar på då? /ylva.

Annonser
Kategorier:Reflektioner Taggar:, ,

Grus i dojjan…

Jag går så snabbt jag bara kan, men kjolen är för snäv. Det är en grå, mycket snäv pennkjol från Vivian Westwood. Jag gillar den, men jag har bara haft på mig den hemma hittills och aldrig försökt gå snabbt i den tidigare. Nu visar det sig att jag bara kan ta små fjantiga geisha-steg. Otroligt frustrerande när man har bråttom. Jag blir snabbt varm och svettig. Och mycket irriterad. Dessutom så fylls mina julklappskängor av smågrus för varje steg jag tar. Jag får skavsår. Det är otroligt smärtsamt, men jag pinnar på. Man vill ju inte komma sent till jobbet.

Vivian Westwood-kjol och Dr Martens-kängor

Vivian Westwood-kjol och Dr Martens-kängor

– God morgon, hälsar chefen glatt när jag kliver in på kontoret en halvtimma senare än jag hade tänkt.
– Så helvete heller, svarar jag irriterat med skavsår, överhettad och stressad. Chefen ser chockad ut. Jag måste förklara. Han skrattar. Jag blir surare. Har jag nämnt att jag har PMS?

Hur som helst. Härifrån känner jag att det bara kan bli bättre. Dessutom har jag en middag med bästa Ann, Therese och Petra att se fram emot. Den blev naturligtvis helt underbar. ❤ Jag äter dock för mycket. Kör jultempo på maten, liksom. Jag får andnöd. Snart ska jag lära mig att inte göra så mer. Och så ska jag börja träna också. Allt kommer att bli bra igen. Snart.

Middag hos Ann - utsökt chicken Thai

Middag hos Ann – utsökt chicken Thai

Nu har det hunnit bli fredagkväll. Pizzan är uppäten. Glaset rödvin är uppdrucket och jag har landat i soffan med en superpigg lilla S som vill ha hjälp att ansöka till TV-programmet Fixa Rummet. Totaltolkrock, som ni kanske förstår…

Jaha, det är bara att sätta igång. Om 30 min somnar jag i soffan. Vad gör du denna fredagkväll?
Over and out! /Ylva.

Konsten att bli överrumplad en gång i månaden – av exakt samma sak

januari 4, 2013 2 kommentarer

Jag är så trött, magen är uppsvälld och livet känns helt värdelöst. Jag vill bara lägga mig ner och dö! Fast först måste jag äta lite godis. Åh, det är så synd om mig!

– Men det är väl inte så konstigt? Du har ju PMS! säger min man.
– Va? Har jag?

Hur kan det komma sig att jag har haft PMS i … oj då, låt oss säga en herrans massa år, och ändå alltid blir överrumplad av exakt samma symtom? Samtidigt som jag känner mig deppig och godissugen tycker jag att jag är tydligare, smartare och mer klartänkt än någonsin. Speciellt i diskussionssituationer. Min mans uppfattning, däremot, är snarare den motsatta; att jag är enkelspårigare, enfaldigare och mer aggressiv. Hmm.

Vi bråkar ungefär en gång i månaden och även om jag hatar att erkänna det och dessutom hatar när han påpekar det (FÖR DET ÄR INGET ARGUMENT!!!), så stämmer det i princip alltid. Den enda andra människa jag levt nära inpå under en intensiv period på senare år var en före detta kollega som jag delade en 1:a i Stockholm med mån-ons i nio månader. I gång i månaden fick jag stackars Sara att gråta.

När man tänker efter är det konstigt att det mänskliga släktet över huvud taget överlevt med tanke på att ägglossning och PMS sammanfaller och är man då det minsta som jag under nämnda period så är aktiviteter av sexuell karaktär det sista man tänker på. (Såvida det inte inbegriper godis, möjligtvis…)

Hur som helst, tack vare en app (det finns minst 5 stycken) har min man nu full koll på var i cykeln jag befinner mig. Mycket praktiskt. På så sätt kan han hålla sig undan och/eller köpa hem extra godis för att behålla husfriden. För jag har helt uppenbarligen ingen koll på detta.

Nähä, nu skiter jag i nyårslöftet (igen) och går och tar lite mer julgodis. För det är jag värd!
/ylva.

Kategorier:Familjeliv Taggar:, ,