Arkiv

Posts Tagged ‘föräldraskap’

En konstant ifrågasättande ung dam

januari 15, 2014 2 kommentarer

– Mamma, varför sminkar du dig, undrar lilla S när jag står i badrummet och gör mig i ordning för att gå till jobbet.
– Äääää… svarar jag och försöker febrilt tänka ut ett intelligent, politiskt korrekt, pedagogiskt och bra svar.

– Det kostar ju bara massa pengar och tar massa tid, fortsätter lilla S kavat. Jag kommer aldrig att sminka mig, tillägger hon.
– Jag antecknar detta mentalt och tar upp det med dig när du är 13, tänker jag.
– Nähä. Ok. Äääää. Tankarna snurrar. Hur svarar jag på detta så att hon 1. känner att hon duger som hon är, 2. förstår att yta inte är det viktigaste i livet men som samtidigt förklarar varför jag gör det jag gör varje morgon.
Istället svarar jag triumferande;
– Jaha, men varför vill du ha en sminkdocka i födelsedagspresent då’rå om du inte tycker om smink?
– För att göra frisyrer såklart. Jag kan väl inte rå för att det heter sminkdocka, svarar lilla S.

Sådär. Än en gång har jag lyckats att svara mitt fina lilla barn på ett moget, balanserat och pedagogiskt sätt. Det känns ju bra. Hur lyckas ni andra? /Ylva.

En otroligt jobbig situation

januari 13, 2014 2 kommentarer

Jag har dåligt samvete. Jag vet inte hur många gånger lilla S frågat om vi ska baka. Jag hinner aldrig. Det är alltid något annat som är viktigare. Som jobbet. Eller? Vad är viktigare än barnen? Egentligen? Vid nyår bestämde jag mig därför för att umgås mer med barnen och jobba mindre på kvällarna 2014.

När lilla S frågar om vi ska baka är jag sekunder från att slentrianmässigt säga nej, jag hinner inte nu. Jag hindrar mig själv i sista sekund och vi har en riktigt mysig stund ihop med mycket skratt och massa kladd.

20140113-204455.jpg

– Mamma, det här är en otroligt jobbig situation, säger Sofija. Det låter alltid lika roligt när hon uttrycker sig sådär brådmoget. Eventuellt har vi räknat fel och haft i en dl mjölk för mycket. Degen är kladdig värre. Det tar lång tid att bli av med klibbet från händerna. Men vad gör väl det? Vi har kul och dessutom har vi förgräddat våra scones, som värsta TV-kockarna, så att vi snabbt och lätt ska få nygräddat bröd till frukost imorgon bitti.

20140113-204727.jpg

Detta ska det bli mer av 2014, minsann. Inte bara scones, alltså, utan att hänga och chilla mer med mina barn, som drottning Silvia så modernt hade utryckt det. Så det så! /Ylva.

Sofija reflekterar

På väg hem från ett kalas cyklade Sofija och jag förbi en förskola som håller på att byggas här i Landala. Sofija konstaterade att inte mycket hade blivit gjort sedan vi cyklade förbi förra gången.
– Han kanske slutade och blev illustratör. Innan jag hann reagera fortsatte hon: Förresten, mamma jag vet inte ens vad en illustratör är.
/Ylva.

Kategorier:Familjeliv Taggar:,

Hjälp! Jag har fått Tourettes syndrom.

Min man har påpekat det många gånger men jag har inte velat lyssna; Du svär för mycket.
Vilket jävla skitsnack! Det gör jag väl för fan inte alls… ja, hmm. OK, ibland då. Men då beror det på att någon annan eller någonting irriterar mig eller att jag är stressad, eller att… I alla fall, det känns som en ventil att få ösa ur sig okvädesord när saker och ting inte går ens väg och så länge man inte skadar någon annan så gör det väl inget? På nå’t sätt måste man ju få utlopp för sin frustration, eller? Det är bara det att när jag ibland – oftare än vad jag skulle önska –  jag svär över mina inkompetenta medtrafikanters obegåvade sätt att navigera sina fordon, så hör jag en liten röst från baksätet; ”Mamma, du får inte svära när det finns barn i bilen”.  Fast det förstås, det kanske är värre när den lilla rösten säger; ”Men flytta på dig då jäkla gubbskrälle! Eller hur mamma?”.

Vad är Tourettets, då? Tourettes syndrom karaktäriseras och diagnostiseras utifrån förekomsten av tics, både motoriska och vokala. Det är den vokala varianter jag tycks lida av; tvångsmässigt bruk av tabubelagda ord.

Trots mina fina ord i slutet på förra året har jag redan efter några veckors arbete näst intill hunnit jobba ihjäl mig. Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och börjat delegera, men stressen har lockat fram dessa vokala tics som jag inte verkar kunna kontrollera. Vill bara ställa mig och skrika fula ord rakt ut.

Dags för skärpning! Ingen har någon nytta av att jag jobbar ihjäl mig. Och jag vill verkligen inte få hem en lapp från skolan om att mina barn använder fula ord.

Mamma pratar hela tiden i telefon. Pappa är bara besviken.

januari 5, 2009 1 kommentar

Såhär hade min dotter  (då 2,5 år) sagt när förskolepersonalen hade frågat alla barn vad deras föräldrar jobbade med; ”Mamma pratar hela tiden i telefonen med någon annan. Pappa är bara besviken.” Det skär i hjärtat fortfarande när jag tänker på det. Herre gud! Är det så hon upplever oss? Vad är vi för en slags föräldrar egentligen? Vet hon förresten vad besviken betyder? Jag menar, hon ju bara 2,5 år…

Jag trodde att det var ett jättestort problem, det här med att vi inte har tid med våra barn. Det verkar ju vara så de flesta småbarnsföräldrar känner, inte bara vi som konstant pratar i telefon eller är kroniskt besvikna,  men om man ska tro SCB (http://www.scb.se/templates/tableOrChart____255882.asp) så är det bara dryga 5% av de tillfrågade barnen som uppelver att mamma inte har tid med dem när de frågar saker eller vill göra något ihop. Däremot ser det lite värre ut för papporna. 15% av de tillfrågade barnen säger att de inte får den uppmärksamhet de vill ha från sina fäder.

Är det så att vi föräldrar har för stora krav på oss själva även när det gäller hur mycket tid vi ska tillbringa tillsammans med barnen? Denna ständiga loop av dåligt samvete. Har vi en övertro på vår egen oersättlighet och viktiga roll i våra barns liv? De kanske rent av tycker att det är skönt att få lite föräldrafri tid? Tänk bara när man har gått tidigare från jobbet och stressat till dagis/fritis för att barnen ska slippa vara där så långa dagar och så möts man av ett besviket: Ah meh!

Som vanligt ligger väl sanningen någon stans mitt emellan. Jag kommer i alla fall inte ta detta som en ursäkt för att inte umgås med mina barn. Jag kommer istället kanske tänka att de inte mår dåligt av att jag kommer 5 eller 10 minuter senare än jag hade tänkt mig och inte må dåligt för det. Dels för att tiden i allra högsta grad är en illusion för dem, för att de trivs på dagis/fritis och dels för att de dessutom inte har en aning om vilka intentioner  jag har när det gäller att komma och hämta. Kanske lägga 5-10 minuter extra på jobbet för att sedan kunna stänga av helt (mobil, mail, tankar) och vara närvarande med barnen till 100%.

Kategorier:Uncategorized Taggar:, , ,

Manligt – kvinnligt

december 14, 2008 1 kommentar

Jag var på en lussevaka i förrgår kväll hos min underbara vännina Marie. Lussevaka? När hände det sist? Någon gång i tonåren, antar jag. En hel oändlighet sedan. Marie, preics som jag, tror att tiden är en illusion och brukar ligga sådär en timma efter i planeringen. I alla fall, jag stod och hjälpte Marie i köket när Charlotta kommer infarande; ”Jag är barnfri, jag är barnfri! Vad kan jag hjälpa till med?”
Först tänkte jag inte på det, men efteråt funderade jag över det där om vad man gör av tiden om man är man respektive kvinna. Om vi generaliserar lite, så är det inte så många män som skulle springa in i köket och be om sysselsättning när de blev avlastade med barnen. De flesta skulle nog gå och sätta sig bekvämt i soffan och njuta av lite egentid. Varför kan inte vi kvinnor göra det lite oftare? Varför måste vi vara så förbannat duktiga jämt? Och varför kan männen inte vara mer lyhörda för vad som behöver göras utan att först få det påpekat för sig? Vi borde lära oss av varandra.

Till Charlottas försvar får man väl faktiskt säga att det rätt är trevligt att stå i köket och pyssla och prata tillsammans. Borde göra det lite mer hemma, tillsammans med min man. När vi inte måste dela upp oss för att hinna göra läxor, skjutsa till någon aktivitet, laga mat, plocka undan, förbereda gymnastikkläder och få barnen i säng i rimlig tid…