Arkiv

Posts Tagged ‘Fokus’

Vad går biståndspengarna till? Egentligen.

Förra fredagen drabbades Filippinerna av tyfonen Haiyan, det kraftigaste oväder som någonsin uppmätts på land. Ödeläggelsen är så omfattande att det är svårt att greppa. Det saknas mat och vatten. Hundratusentals människor är hemlösa och tusentals har mist livet.

Ett stort arbete med att samla in pengar har dragits igång världen över och internationella räddningsarbetare är på plats. TV4 ägnade större delen av lördagsmorgon åt att prata om katastrofen på Filippinerna med olika hjälporganisationer samt att uppmana oss tittare att skänka pengar. SVT skickade ut reportar på stan i Stockholm med bössor för att samla in pengar till förmån för de drabbade. Världen och vi människor tar vårt ansvar och hjälper de nödställda. Eller?

Jag vill hjälpa. Jag skänker pengar till olika organisationer, köper tidningen Faktum och ger kläder till grannarna vars släktingar drabbats av kriget i Syrien. Samtidigt känner jag mig skeptisk till:
1) hur mycket av mitt bidrag som verkligen används till de behövande,
2) att rätt hjälp ges till de nödställda och
3) att alla människor är lika värda i omvärldens ögon dvs att alla behövande ges samma möjligheter till hjälp oavsett om deras katastrof platsar i våra västliga medier eller inte.

I fredagens nummer av Fokus bekräftades tyvärr många av mina farhågor. Fokus skriver bl.a. att två av Sveriges mest meriterade katastrofläkare, Andreas Wladis och Johan von Schreeb (nu på plats på Filippinerna) som jobbar för Läkare utan gränser, vittnade om katastrofhjälpens kaos och ineffektivitet när de återvände från Haiti efter jordbävningen 2010. Även SVTs Stefan Åsberg, som rapportera direkt från Haiti, berättade om hjälpsändningar som staplades i hangarer och på flygplatsen men inte kom fram till de behövande.

Fokus konstaterar att problemet kvarstår och är aktuellt just nu på Filippinerna. Hjälporganisationerna skickar mat men färre sänder nödvändig utrustning som inte gör sig lika bra i TV.

Och på tal om TV, så lyfter Fokus även CNN-effekten som innebär att det först är när de stora TV-kanalerna bevakar en kris som omvärlden börjar skänka pengar vilket innebär att vissa får mer än de kan hantera medan andra inte får något bistånd alls. De skriver vidare att Jan Egeland, som var FNs vice generalsekreterare för humanitära angelägenheter fram till 2007, har liknat nödhjälpen vid ett lotteri. Skrämmande!

Dessutom hade det krävts mycket färre liv, lidande och pengar om biståndet hade varit preventivt. Dvs om insamlingarna istället syftade till att bygga skyddsvallar, varningssystem, säkra hus, m.m. för att minimera effekterna av katastroferna. Det är faktiskt så att Nordamerika och Europa drabbas av lika många naturkatastrofer som Afrika och Asien, men följderna blir inte närmelsevis så omfattande och katastrofala hos oss. Dödsfrekvensen är hela 12 gånger högre i låginkomstländerna eftersom de inte har de ekonomiska förutsättningarna som vi har att arbeta förebyggande.

Jag är säker på att biståndsorganisationerna drivs av den bästa vilja och de allra ädlaste intentionerna (med några skamliga undantag där enskilda individer förstört ryktet för vissa organisationer). Samtidigt är det så mycket som inte fungerar. I Fokus efterlyser Johan von Schreeb en internationell reglering av katastrofhjälpen. Det i kombination med förebyggande bistånd borde vara rätt väg att gå. Kommer det bli så? För alla världens utsatta människor hoppas jag verkligen det.

Så hur ska man göra? Låta bli att ge pengar för att systemet brister? Eller kan vi påverka och exempelvis stötta Johan von Schreeb och Läkare utan gränser för att få till den internationella regleringen han efterlyser? Det är ju lätt att sitta här och gnälla och använda ineffektivitet som förevändning för att inte skänka pengar. Så här och nu lovar jag att skriva till Johan von Schreeb. Kanske kan vi tänka ut ngn form av smart preventiv crowdfunding? Vad vill du göra? /Ylva.

Annonser

Den fula vanlighetens bleka tryne

februari 8, 2013 2 kommentarer

Men herre gud! Vem är den där sura, slitna kvinnan som envisas med att stå står där på andra sidan badrumsspegeln varje morgon? Det är i alla fall inte jag. Jag vaknar nämligen upp sprudlande glad, utvilad efter ännu en härlig natts sömn med perfekt frisyr och rosiga kinder. Jag hade gärna delat ett foto här, men jag hinner inte just nu…

På tal om att dela, vad är det egentligen vi delar i de sociala kanalerna och hur påverkar det oss och våra relationer. En fara med de sociala kanalerna, liksom de traditionella medierna, fast på ett lite annorlunda och mer personligt sätt, är att så mycket är tillrättalagt eller kanske snarare bara visar en liten glättig del av livet. Faran ligger i att man, speciellt om man är lite yngre, lätt kan få uppfattningen att den polerade spillra av andras liv som visas upp på Facebook är hela deras liv. Eller som William Spets uttrycker det:
– Men varför har vi problem och mår så dåligt då? Jo, för att vi tror att alla andra har det så jävla bra. Och den depressionskällan kallas Facebook, mina vänner.

I en värld där en orakad armhåla som visas någon tiondels sekund i TV-rutan kan skapa ramaskri i både traditionell press och sociala medier kan man ju undra vad man vågar visa upp och dela. Finns det verkligen inget viktigare att skriva på löpet? Finns det inget mer samhällsnyttigt att uppröra sig över i kommentarsfälten? Var är den nyanserade debatten och var kommer all ilska och allt näthat ifrån?

Oavsett anledning är det hur som helst få som visar hela spektrat av sig själva. Både IRL och online. Sarah Sanasi Larsson Bernhardt beskriver detta otroligt bra i sitt inlägg Vem är jag?
Samtidigt som vi inte vill att allt ska vara så himla tillrättalagt på Facebok kan det vara oerhört påträngande och skrämmande när någon fläker upp sin desperation och ohälsa mitt i all glättighet. Var hittar vi balansen? Det är väl så att vi fortfarande håller på att lära oss hur vi ska förhålla oss till de sociala medierna som trots allt är en ganska ny företeelse, naturligtvis också präglad av hur vi är offline.

Läste på toa… oj, lite mer ful vanlighet där än ni kanske var beredda på… 😉 Hur som helst läste jag en artikel i Fokus av Therese Eriksson om HBOs serie Girls som har premiär på SVT den 12/02. Om manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham skriver Threse:
– Hon ser ut som tjejer gör mest: en lite wobblig mage, blek hy, tatueringar, och en och annan illasittande vintageklänning.

Kritikernas klagan går bl.a. ut på att undra över hur en person med hennes kroppstyp har mage att visa sig på röda mattan i minishorts. Hur är detta relevant? Fansen hyllar istället Lena Dunham för det feministiska anslaget i serien; för hennes mod att plocka in den helt vanliga kvinnokroppen, naken och på bästa sändningstid.

Bara det att man blir hyllad för att våga visa upp det som är naturligt visar ju på hur galen vår värld egentligen är. Så för att bryta mot det tillrättalagda är det väl bara att erkänna rakt ut: den där sura, slitna kvinnan på andra sidan spegeln är jag. Och så får det bli! Varken mer eller mindre.