Arkiv

Posts Tagged ‘Facebook’

Den fula vanlighetens bleka tryne

februari 8, 2013 2 kommentarer

Men herre gud! Vem är den där sura, slitna kvinnan som envisas med att stå står där på andra sidan badrumsspegeln varje morgon? Det är i alla fall inte jag. Jag vaknar nämligen upp sprudlande glad, utvilad efter ännu en härlig natts sömn med perfekt frisyr och rosiga kinder. Jag hade gärna delat ett foto här, men jag hinner inte just nu…

På tal om att dela, vad är det egentligen vi delar i de sociala kanalerna och hur påverkar det oss och våra relationer. En fara med de sociala kanalerna, liksom de traditionella medierna, fast på ett lite annorlunda och mer personligt sätt, är att så mycket är tillrättalagt eller kanske snarare bara visar en liten glättig del av livet. Faran ligger i att man, speciellt om man är lite yngre, lätt kan få uppfattningen att den polerade spillra av andras liv som visas upp på Facebook är hela deras liv. Eller som William Spets uttrycker det:
– Men varför har vi problem och mår så dåligt då? Jo, för att vi tror att alla andra har det så jävla bra. Och den depressionskällan kallas Facebook, mina vänner.

I en värld där en orakad armhåla som visas någon tiondels sekund i TV-rutan kan skapa ramaskri i både traditionell press och sociala medier kan man ju undra vad man vågar visa upp och dela. Finns det verkligen inget viktigare att skriva på löpet? Finns det inget mer samhällsnyttigt att uppröra sig över i kommentarsfälten? Var är den nyanserade debatten och var kommer all ilska och allt näthat ifrån?

Oavsett anledning är det hur som helst få som visar hela spektrat av sig själva. Både IRL och online. Sarah Sanasi Larsson Bernhardt beskriver detta otroligt bra i sitt inlägg Vem är jag?
Samtidigt som vi inte vill att allt ska vara så himla tillrättalagt på Facebok kan det vara oerhört påträngande och skrämmande när någon fläker upp sin desperation och ohälsa mitt i all glättighet. Var hittar vi balansen? Det är väl så att vi fortfarande håller på att lära oss hur vi ska förhålla oss till de sociala medierna som trots allt är en ganska ny företeelse, naturligtvis också präglad av hur vi är offline.

Läste på toa… oj, lite mer ful vanlighet där än ni kanske var beredda på… 😉 Hur som helst läste jag en artikel i Fokus av Therese Eriksson om HBOs serie Girls som har premiär på SVT den 12/02. Om manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham skriver Threse:
– Hon ser ut som tjejer gör mest: en lite wobblig mage, blek hy, tatueringar, och en och annan illasittande vintageklänning.

Kritikernas klagan går bl.a. ut på att undra över hur en person med hennes kroppstyp har mage att visa sig på röda mattan i minishorts. Hur är detta relevant? Fansen hyllar istället Lena Dunham för det feministiska anslaget i serien; för hennes mod att plocka in den helt vanliga kvinnokroppen, naken och på bästa sändningstid.

Bara det att man blir hyllad för att våga visa upp det som är naturligt visar ju på hur galen vår värld egentligen är. Så för att bryta mot det tillrättalagda är det väl bara att erkänna rakt ut: den där sura, slitna kvinnan på andra sidan spegeln är jag. Och så får det bli! Varken mer eller mindre.

Tack alla ni som förgyllde min dag!

Nu kan man inte smita undan längre. Alla har kolla på en genom Facebook…

Tack för alla blommor, presenter, kramar och hälsningar! Det blev en riktigt härlig dag med trevlig lunch med goda vänner och min älskling tillagade en utsökt middag. Lunchbilden blev lite suddig, trots att vi bara drack vatten…