Arkiv

Posts Tagged ‘cancer’

Kära Lana,

Jag tänker på dig ofta. När jag tittar ut över gården mot de köksfönster som en gång var dina. När jag, som nu ikväll, cyklar förbi Vasakyrkan där begravningsakten hölls. Jag orkar inte ens titta på kyrkan längre för då vet jag att tårarna och sorgen kommer. Samtidigt vet jag innerst inne att det inte hjälper att titta bort. Både sorg och tårar kommer ändå.

Eller var och varannan dag när jag cyklar på Södra Viktoriagatan och Vasagatan där vi brukade promenera. Du brukade lyssna när jag babblade på om mina trivialiteter om jobb, dumma chefer, knäppa projekt, etc samtidigt som du utkämpade din livskamp mot cancern. Jag brukade känna mig egoistisk och självisk efteråt. Här går jag och tänker på mig själv och mina futtiga problem när du har det som du har det. Samtidigt insåg jag till viss del att jag gav lite normalitet till ditt liv. Du var inte den sjuka med mig. Du var den kloka och insiktsfulla som kom med goda råd och framför allt som lyssnade. Inte den behövande utan den behövda. Jag saknar dig så att hjärtat nästan brister ibland.

Om det finns ett liv efter detta tror jag att det är lite som det där stället du besökte i Brasilien några gånger. Jag hoppas det, för där mådde du bra och jag hoppas vi ses där i ett annat liv! /Ylva.

Kategorier:Familjeliv Taggar:, ,

Om livets orättvisor och att inte glömma att ta tillvara på varje stund.

Jag vaknar långsamt. Fåglarna är kvittrar redan glatt utanför fönstret. Våren är i antågande. Vi ligger sked. Det känns tryggt. Jag tänker på hur bra jag egentligen har det. Att det är faktiskt är ett privilegium bara det att få finnas.

Igår tittade jag på avsnittet av Jills veranda där Kristian Gidlund medverkade. Hans brev till sitt ofödda barn gjorde stark intryck på Jill, precis som det gjort på mig i somras när jag lyssnade till hans sommarprat. Så orättvist livet kan vara.

Något som också är orättvist är att inte få se sina barn växa upp. Och, för dem, att växa upp utan mamma. Min fina vännina lämnade två härliga små tjejer efter sig när hon förlorade sin långdragna och modiga kamp mot cancern för snart 1,5 år sedan. Igår fyllde de 7. Hon hade varit så stolt över sina fina flickor.

Jag tänker på henne ofta. Tittar upp mot hennes fönster. Saknar henne. För hennes skull vill jag utnyttja livet bättre. Jag som har förmånen att ha det kvar.

Eller som Kristian Gidlund uttryckte det i sitt sommarprat:
”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.”
/Ylva.

Ibland är livet bara så djävla pissigt!

oktober 5, 2012 2 kommentarer

Ibland blir man sur på saker som att Instagram inte längre går att koppla till Twitter efter att man har uppdaterat till iOS 6. Och ibland är man stressad, jobbar för mycket, är kort och otrevlig i onödan mot sina älskade barn eller sin käre make som inte har någonting med stressen att göra. Eller så har ens 5 namnförslag fått avslag av Bolagsverket och man är tillbaka på ruta noll, kan inte fakturera trots massa avslutade uppdrag. Men alla dessa triviala problem bleknar i jämförelse med att ens finaste, kära vän slåss i en ojämn och orättvis kamp mot cancern. Den där helvetes, jävla cancern! Och här står man lamslagen bredvid! Det känns så fel och så orättvist och jag känner mig så hjälplös. Och arg. Men jag vägrar att sluta hoppas. Vill inte att kräftan ska vinna. Men ibland känns livet bara så djävla pissigt.

Kategorier:Familjeliv Taggar:, ,