Som en jävla liftwaffe!

mars 28, 2016 1 kommentar

image

Kompis M kommer snabbt på efterkälken i kön eftersom hon inte har stått på ett par skidor på ett tag. Kö och kö förresten. Här i Kopaonik är det snarare en enda stor klump som försöker klämma sig igenom liftkortskontrollerna från alla håll och kanter.

– Kom M, ropar jag med den naiva förhoppningen att hon ska bli förbisläppt av två stora bastanta serbiska gubbar. Efter tre fruktlösa försök byter jag taktik.
– Kan ni snälla släpps förbi min dotter, undrar jag. Tonläget kan eventuellt ha varit aningen irriterat.
– Ni ställer till oreda här i kön, svarar den ene gubben.

Efter att ha irriterat mig i några timmar på bristande követt brister något i mig, det rycker antagligen okontrollerat i ena ögat och jag nästan skriker.
– Va?!? Skulle jag ställa till oreda i kön? Det är ju för fan ni serber som inte vet hur man köar. Nu släpper ni fram min dotter! Häpna makar de sig åt sidan och släpper fram M.

Inte för att det har med saken att göra, inte alls, men när jag ändrar liftwaffeattityd följande dag till en mer avslappnad, lätt road inställning går allt helt plötsligt mycket bättre… Vi blir t.o.m. förbisläppta av en dam utan att ens be om det.

Ok då. Det är väl så att min attityd både påverkar min egen upplevelse av situationen och andras inställning till mig. Min ändrade inställning påverkade inte det faktum att de fortfarande inte kunde köa, men jag hade det mycket trevligare. (Antagligen de med).

En påminnelse av religiös karaktär såhär i påsktid; Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. /Ylva.

 

Explosion, glassplitter & elfel

februari 21, 2016 2 kommentarer

utsikt från hotellet

Bilderna vi har sett på internet stämmer inte riktigt med vad som uppenbarar sig framför oss; ett typiskt socialistiskt, statligt bygge från 80-talet.

Ok. Bara för att det saknas ett P i skylten till hotell Putnik (=Resenär) och att inredningsdesignen inte är de allra senaste behöver det ju inte betyda att resten är dåligt. Eller?

putnik kopaonik

Sviten är inredd i klassisk 80-talsstil. Fine, 80-talsstil kan vi leva med. Men att tjejernas bäddsoffa hänger som värsta hängmattan och bara har en ynka, tunn bäddmadrass samt att en av strömbrytarna hänger löst från väggen är dock en helt annan sak.

När hotellpersonalen är på plats för att fixa med strömbrytare och bäddsoffa hörs en explosion från badrummet följt av ljud av glassplitter som landar på kaklet och storebror M skriker till.

Vi springer till badrummet. Det är kolsvart därinne. Det visar sig att badrumslampan har exploderat och att M fått ett brännsår på foten av skållhett glas som flugit in i duschen. Antagligen pga att vattnet sprutar åt alla håll från duschhuvudet och på så sätt landat på lampan som i sin tur exploderat.

Trots att vi springer till receptionen med listor på saker vi vill få fixat möts vi alltid av ett leende. Soffan tas ut och ersätts av två sköna sängar, strömbrytaren fixeras vid väggen, vi får ny lampa och nytt duschuvud. Ordningen är återställd och vi trivs jättebra på rummet.

Vår 3-rumssvit är helt ok. Stor och rymlig. Dessutom och har den en smart lösning med ett badrum med toa samt en kombination av toa och handfat separerade av en skjutdörr. På så sätt blir det ingen trängsel på kvällar och morgnar. Perfekt när man är 5 personer som ska upp eller i säng samtidigt.

Fördelen med att vi inte har någon uppkoppling på rummet utan bara vid receptionen är att vi alla istället får tid att läsa.

Lläsning på hotellrummet

Både frukost och middag serveras i form av ”Švedski sto”, dvs svensk bord vilket i sin tur innebär buffé. Vi får ett fint bord vid fönstret och blir bjudna på drickan till maten av hotellchefen. Att fixa vegetariskt alternativ till lilla S är aldrig ett problem i landet där man i övrigt knappt kan stava till vegetarian.

– Säg bara till om ni behöver något, upprepar servitören för femtioelfte gången  och undrar oroligt om S verkligen har hittat något bra vegetariskt att äta.

Personalen på hotellet är så otroligt trevlig, hjälpsam och tillmötesgående. Det fixar med inträde till en basssäng, gratis parkering vid backen, m.m. Man skulle kunna tro att de kompenserar för något… 😉 Även personalen på restaurangen i backen där vi lunchar i princip varje dag. De kommer ihåg oss vad vi brukar beställa och hittar alltid vegetariska lösningar. När vi köper liftkort insisterar kassörskan att storebror M och kompis M är födda 2004 bara för att vi ska få bättre pris.

På det stora hela taget, trots en lite tokig början och halvdåligt med snö, lämnar i alla fall jag Kopaonik och Hotel Putnik med ett leende på läpparna. Hit kommer jag ändå gärna tillbaka. /Ylva.

Kategorier:Resa Taggar:, ,

Verklighetens Winston Wolfe – ”The Pulp Fiction cleaner”

image

Tänk dig Harvey Keitels rollfigur Winston Wolfe i Pulp Fiction. Han som bara kommer och städar upp och fixar allt. Sådan är vår kompis Bojan. Nu har vi iofs inte skjutit huvudet av någon, men du förstår förhoppningsvis liknelsen.

När bilen pajade på väg till Belgrads flygplats t.ex. ringde vi honom.
– Starta bilen. Håll telefonen över motorn. Nej, den bilen ska inte köras en meter till. Gå in på fiket vid macken och vänta där. Jag skickar en kille, sa Bojan. Sagt och gjort. Sådär bara.

Han känner alltid någon överallt, var man än befinner sig i Serbien.
– Ska ni dit? Där känner jag en kille. Det är hans standardsvar. Samma gällde nu när vi skulle på skidresa till Kopaonik.
– En polare driver ett hotell där. Jag ber honom ringa er.
Trots att vi var sent ute, att det var ngn slags långhelg i Serbien och att alla hotell var fullbokade lyckades hotellchefen få loss en svit med 3 rum, 2 toaletter och 1 badrum för oss 4 och Bojans dotter.

– Behöver ni hyra skidor, undrar Bojan. Jag känner en kille som hyr ut till bra pris. Trots att jag vet att han alltid levererar är jag lite skeptisk när vi kommer fram till en vanlig villa. Men där i garaget finns skidor, snowboards, stavar och pjäxor i alla storlekar. Dessutom blir alla skidor och brädor vi hyr vallade och får nyslipade stålkanter. Killen ska själv till Kopaonik dagen efter så han föreslår att vi slår följe så att han visar oss bästa vägen. Snacka om service!

Skiduthyrning i garaget

Hela vägen till Kopaonik är det barmark. Det är först när vi är 10 minuter från hotellet som vi äntligen ser ordentligt med snö.

image

Kopaonik fullkomligt badar i sol. Både härligt och samtidigt oroväckande, med tanke på snön. Vi har det gôtt och äter extremt onyttigt; krofne – ngn slags serbisk variant av munkar – friterad deg med sylt.

image

Plötsligt rullar dimman in och det blåser upp. Dåligt med tanke på sikten, bra för skidåkningen eftersom nedfarterna som i ett trollslag blir tomma.

image

När vi kommer till hotellet ser det inte alls ut som på bilderna. Senare fick vi reda på att det finns två hotell med samma namn. Det fina var alltså det andra. Jag började ana oråd redan när vi åkte förbi och jag såg skylten; ”UTNIK” fast hotellet heter PUTNIK. Inget bra tecken. De skulle bli värre… /Ylva.

Måndag på riktigt

Telefonen funkar inte, inboxen är full, Apple IDt strular och headsetet lägger av…? I ljuset av vad som hänt i världen på senare tid är ju detta inte ens ett problem, men denna måndag har verkligen prövat mig genom att radda upp det ena i-landsproblemet efter det andra.

Telefonen ringer. Jag försöker svara. Swipe. Inget händer. Telefonens envisa signaler fortsätter att ringa. Inte alls stressande. Mitt swipande blir mer och mer hårdhänt ju mer frustrationen växer. Det slutar ringa. Jag försöker ringa upp. Swipe. Inget händer. Swipe, SWIPE, S W I P E E E E! Fortfarande inte reaktion. Tvångsstänger av den. Den funkar igen. Ett tag. Sedan hjälper inte ens tvångsavstämning och på måndag morgon finns inte längre någon räddning.

Behöver komma i kontakt med folk. Bråttom. Mailar istället. Nähä. Det gick inte heller. Inboxen är full så det går varken att skicka eller ta emot mail. Och inte kan jag ju ringa. Går upp till 7:e våningen för att beställa ny mobil och prata med kollegorna som jag inte kunde ringa eller maila till. Blir påmind om min dåliga kondition. Det tar minst 5 min innan jag kan prata normalt efter promenaden i trappen. Jag sprang inte direkt heller.

Fixar med lånetelefonen. Inget funkar. Mitt nuvarande och fd Apple ID konfliktar. OK. Skit i telefonen. Dags att packa paket med massa prylar och skumtomtar för att skicka till färjorna. De skumma tomtarna som skulle kommit i fredags har fortfarande inte anlänt. Jag jagar skumtomtar. Ringer runt. Är upprörd. Nu är det ju så ont om tid. Tomtarna kommer imorgon. Inget att göra ngt åt. Andas. Gå vidare.

Lilla S kommer förbi efter skolan. Jag lyckas stryka 5 av 5 punkter på min mest akuta ToDo-lista. Vi går hem livet känns bättre. Pratar med en leverantör. Det sprakar konstigt i headsetet. Jag försöker göra mig hörd. Han hör inte. Jag rycket ur headsetet. Det funkar. Ljudmässigt i alla fall. Däremot funkar det mindre bra att cykla med en hand på styret och att hålla mobilen med den andra. Jag krockar nästan med en buss.

Dags att lägga av. Jag lägger undan telefonen. Cyklar hem. Möter lilla S som tog spårvagnen. Vi lagar mat ihop. Mysigt! Snart är dagen över. S går och tränar och snart ska jag också göra det för att få ur mig lite frustration. Och för att jobba bort min undermåliga kondition. Imorgon är en ny dag. Med nya i-landsproblem. Och det ska vi bara vara tacksamma för. /ylva.

Världens coolaste återvinning?

november 15, 2015 2 kommentarer

Min älskade lilla S är så otroligt kreativ. Hon skapar ständigt olika saker (och kaos i sitt rum, men det är en annan berättelse). Hon kommer på massa idéer. Hon har sytt om en av mina tröjor till en kudde, gamla strumpor och lakan blir dockkläder, hittar på egna recept, pysslar och fixar.

I morse frågade hon om hon fick sy om ett par zebrarandiga mysbyxor som hade ett hål. Det var hennes favoritmysbyxor som hon inte ville laga (för hon trodde inte att det skulle bli snyggt) men inte heller slänga. Hon hade en idé om att göra om dem till en tröja. jag hade svårt att se slutresultatet och när hon kom och visade upp det blev verkligen positivt överraskad. Så coolt!

Lilla S är visst inte bara konditor, hon är modeskapare också! ❤ /ylva.

Sofijas innovativa byxtröja

Kategorier:Familjeliv Taggar:,

När det ofattbara händer

Terroristattackerna i Paris

Solen sken. Det började som en vacker höstmorgon. Sedan blev allt svart. 130 döda och 200 skadade i Paris. Avsky. Ilska. Rädsla. Jag började direkt försöka få kontakt med vännerna i Frankrike och Paris. Som tur är var alla oskadda.

Det är i sådana här situationer som sociala kanaler är som bäst. Facebook lanserade ganska snabbt en app; Safety Check for Paris Terrorist Attacks där Facebookanvändarna i Paris kunde gå in och markera att de var oskadda. Otroligt hjälpsamt. Det var också via Facebook som jag fick tag på de flesta av vännerna.

Sprängt ryskt passagerarplan över Sinai, terroristattackerna i Paris, krigen och oroligheterna i mellanöstern som tvingar människor på flykt å ena sidan. Nedbrända flyktingförläggningar och attacken i Trollhättan å andra sidan. Båda extremerna föder varandra med hat och ger varandra förevändningar för att sätta oss vanliga människor i skräck och livsfara.

Hur får man slut på denna spiral av våld och hat? När ska västvärlden ta ansvar för att ha varit med och skapat en massa laglösa, sönderslagna länder i mellanöstern där IS och liknande organisationer kan växa fritt? Det ursäktar inte på något sätt attackerna i Paris, men om vi inte agerar och tar vårt ansvar kommer fler liknande dåd att ske i Europa. /ylva.

Auschwitz tur och retur

Atlantica Oasis Hotel i Limassol, Cypern

Vissa berättelser griper tag i en. Förflyttar en genom tid och rum. Jag har tagit med mig flera böcker till semestern på Cypern, däribland Majgull Axelssons ”Jag heter inte Miriam”.

Boken handlar om en romsk flicka som bl.a. sätts i Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Ödena i boken är förfärliga, ogripbara och även om personerna är fiktiva bygger berättelsen på riktiga händelser och upplevelser.

Det är skrämmande att tänka att människor är i stånd att utföra sådana bestialiska dåd mot andra människor. Det står i bjärt kontrast mot Cyperns blå himmel, blåa hav, gula sol och svajande gröna palmer.

Ändå är Cypern bara 130 km från Syrien. Det är kortare än avståndet mellan Göteborg och Jönköping. Så nära är kriget. Trots det korta avståndet, har det bara kommit ett fåtal flyktingar till ön och då endast till den Brittiska territoriet.

Det känns märkligt att vara så nära. Att leva i överflöd och lyx så nära ett pågående krig. Att plaska på Medelhavets stränder. En sådan strand som den 3-åriga pojken Aylans kropp blev uppspolad på. Det är som som två parallella universa som existerar bredvid varandra utan att nudda vid eller blandas med varandra. Så märkligt.

Majgull Axelsson beskriver även de s.k. Tattarkravallerna i Jönköping 1948, bara 3 år efter andra världskrigets slut. Bara 3 år efter att omvärlden förfasats över  krigets grymheter inträffar dessa raskravaller i Jönköping. Vi människor lär oss tydligen aldrig något.

Och inte är klimatet i Sverige av idag något bättre. Snarare tvärt om. Bara det att vi på Stena Line sa att vi inte skiljer på folk och folk, gjorde att en hel del rasister började skriva hemska saker på våra sociala kanaler, sätta upp oss på bojkottlistor, påstå att vi bedriver illegal flyktingsmuggling, mm. Galet!

Detta skrämmer mig något oerhört. Vilken värld är det egentligen vi lever i? Lär vi oss aldrig någonsin? Vilka är dessa hatiska människor? Hur har de kunnat bli sådana? Vad driver dem? Jag pendlar mellan bokens Auschwitz, sol och bad på Cypern och krigets Syrien drygt 100 km bort. Hur kan vi förändra detta? Kommer vi någonsin att kunna förändra detta? Det känns inte så.  /Ylva.