Arkiv

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Men säg bara rakt ut att ni är flator! 


– Jo hej, det har blivit ett missförstånd med vår resebyrå. De har bokat 2 enkelrum fast vi bad dem boka ett dubbelrum. Går det att ändra? 
De båda männen i hotellets reception byter menande blickar med varandra. 

– Visst kan vi fixa det, svarar de. 

Vi tänker att vi behöver förklara läget. 

– Jo, alltså, vi behöver tänka mer ekonomiskt när vi reser såhär i jobbet och resebyrån är ny och… försöker vi. 

– Ja visst, avbryter de, vänligt men bestämt. Ni kommer att få ett jättemysigt litet vindsrum. Det är absolut iiinga som helst problem att ändra. 

Vi inser att det inte kommer att spela någon som helst roll vad vi säger. De är övertygade om att vi har tänkt oss ett lesbiskt kärleksäventyr på företagets bekostnad under vår s.k. affärsresa. 

Vi kommer upp till vårt romantiska dubbelrum med dubbelsäng (alltså en äkta dubbelsäng, inte bara två sängar som ställts bredvid varandra som det brukar vara på hotell), snedtak och utsikt över Stockholms takåsar. Det är verkligen mysigt. Vi tänker att det är det perfekta, romantiska hotellrummet och att vi borde komma tillbaka med våra respektive män. Inte alla i samma rum så klart. Ni förstår. 

Min kollega L och jag har delat rum förut. Inte såhär romantiskt dock. Vi har lite olika scheman och vanor, men vi stör inte varandra och på så sätt funkar det alldeles utmärkt. 

L försvinner ut på stan. Jag träffar vänner på hotellets franska restaurang och frossar i franska delikatesser. När väninnan K anländer säger en av de välmenande männen i receptionen:

– Välkommen, kan jag ta dina byxor? 

En lite udda kommentar kan man tycka, men det kan ha ett visst samband med att hon har cyklat och har överdragsbyxor.

Efter missförståndet kring varför L och jag vill boka om rummet och väninnan K som strippas på byxorna har jag blivit lite av en kändis på hotellet, så när vännen P uppenbarar sig i receptionen med en frågande min undrar grabbarna i receptionen om han inte ska träffa Ylva.

Så kan det gå. När något blir fel så är det bäst att bara släppa det och låta det vara. Alla förklaringar kommer att snarare anses vara bortförklaringar. 

Det finns en mer målande beskrivning av detta fenomen som Mark Levengood berättade i sitt sommarprogram på P1 att hans mormor brukade använda sig av (på klingande, vacker finlandssvenska): 

– Om man har ett paraply i röven, då ska man int öppna det! 

Ja, tydligare än så blir det inte. Eller mer finskt. 👍😊🇫🇮/Ylva

Annonser
Kategorier:Uncategorized

Verklighetens Winston Wolfe – ”The Pulp Fiction cleaner”

image

Tänk dig Harvey Keitels rollfigur Winston Wolfe i Pulp Fiction. Han som bara kommer och städar upp och fixar allt. Sådan är vår kompis Bojan. Nu har vi iofs inte skjutit huvudet av någon, men du förstår förhoppningsvis liknelsen.

När bilen pajade på väg till Belgrads flygplats t.ex. ringde vi honom.
– Starta bilen. Håll telefonen över motorn. Nej, den bilen ska inte köras en meter till. Gå in på fiket vid macken och vänta där. Jag skickar en kille, sa Bojan. Sagt och gjort. Sådär bara.

Han känner alltid någon överallt, var man än befinner sig i Serbien.
– Ska ni dit? Där känner jag en kille. Det är hans standardsvar. Samma gällde nu när vi skulle på skidresa till Kopaonik.
– En polare driver ett hotell där. Jag ber honom ringa er.
Trots att vi var sent ute, att det var ngn slags långhelg i Serbien och att alla hotell var fullbokade lyckades hotellchefen få loss en svit med 3 rum, 2 toaletter och 1 badrum för oss 4 och Bojans dotter.

– Behöver ni hyra skidor, undrar Bojan. Jag känner en kille som hyr ut till bra pris. Trots att jag vet att han alltid levererar är jag lite skeptisk när vi kommer fram till en vanlig villa. Men där i garaget finns skidor, snowboards, stavar och pjäxor i alla storlekar. Dessutom blir alla skidor och brädor vi hyr vallade och får nyslipade stålkanter. Killen ska själv till Kopaonik dagen efter så han föreslår att vi slår följe så att han visar oss bästa vägen. Snacka om service!

Skiduthyrning i garaget

Hela vägen till Kopaonik är det barmark. Det är först när vi är 10 minuter från hotellet som vi äntligen ser ordentligt med snö.

image

Kopaonik fullkomligt badar i sol. Både härligt och samtidigt oroväckande, med tanke på snön. Vi har det gôtt och äter extremt onyttigt; krofne – ngn slags serbisk variant av munkar – friterad deg med sylt.

image

Plötsligt rullar dimman in och det blåser upp. Dåligt med tanke på sikten, bra för skidåkningen eftersom nedfarterna som i ett trollslag blir tomma.

image

När vi kommer till hotellet ser det inte alls ut som på bilderna. Senare fick vi reda på att det finns två hotell med samma namn. Det fina var alltså det andra. Jag började ana oråd redan när vi åkte förbi och jag såg skylten; ”UTNIK” fast hotellet heter PUTNIK. Inget bra tecken. De skulle bli värre… /Ylva.

Ibland vill man kräkas i en liten väska

Huvudet bultar. Kroppen värker. Jag kämpar mot kräkreflexerna. Jag har åkt på någon slags kräksjuka. Jag kör bil hem efter att hämtat datorn på jobbet. Ja, jag vet. Inte så smart, men i alla fall. Radion står på. Det är Rix MorronZoo. Adam Alsing påar dagens fråga:- Vad är det konstigaste du har sett nån göra bland folk?
Laila Bagge är först ut och precis när jag sitter där och mår som sämst och undrar var jag kan stanna och spy berättar hon om följande situation. Hon håller en föreläsning. Hon ser en dam i publiken som sitter och skruvar på sig. Plötsligt ser hon hur damen tar fram en väska och kräks i den, stänger den och skjuter in den under stolen och fortsätter att lyssna på föredraget. 
Proffsig kräkare, konstaterar Adam samtidigt som jag önskar att jag hade haft en kräkväska i närheten. /Ylva.

Kategorier:Uncategorized

Inte ens tomten är vaken…

Jag känner en arm som kramar om mig. Först tror jag att det är maken, men ganska snart inser jag att det är en liten barnarm. Barnet som armen tillhör, lilla S, kan dessutom inte hålla sig tyst och stilla många minuter.

– Kan jag öppna julklapparna nu? Snälla, ber hon. Uppspelt som den värsta Duracellkanin.
– Mmm, va, får jag fram.
– Det är julafton nu! Kan jag öppna några julklappar, frågar hon igen, full av energi och förväntan.
– Vad är klockan, undrar jag.
– Den är typ sju eller nå’t, svarar hon i dubbel hastighet.
Der är den inte. Klockan är faktiskt bara 05:51.

Hon far iväg. Hinner inte vänta på svar och slänger sig in under granen som vi inte ens hunnit klä. När jag hinner ikapp henne har hon redan rivit upp den första julklappen.  Jag tycker att hon kan ta det lite lugnt. Hon behöver ju inte öppna alla julklappar på en gång. Storebror M sover fortfarande, tonåring som han är. Eller förresten. Vaddå tonårng? Vilken vettig människa oavsett ålder är uppe såhär tidigt på julaftonsmorgon?!? Inte ens tomten!

Så här sitter jag i soffan. Nyduschad. Och helt slut. Klockan är snart 9. Kan man gå och lägga sig igen nu?

Jag kan inte bli sur för att hon släpat upp mig såhär tidigt. Hon är så glad över sin nya present och så engagerad i julen. Hade det inte varit för henne hade jag inte fixat en egen julkalender med små presenter till barnen varje dag, julpyntat lika mycket eller ens kommit iväg och köpt gran. Jag tror inte att någon älskar julen lika mycket som hon gör. Hon har suttit i sin lilla tomteverkstad och skapat och slagit in 21 julklappar till släktingarna och oss. Lilla S är julen!

God jul på er alla! /ylva.

Sofija som tomtenissa med bästistarna

Kategorier:Uncategorized

Dagar som denna…

Jag har tendens att jobba lite för mycket, i alla fall om man frågar min familj. Vissa dagar på jobbet är just det; jobbiga. Andra, som idag, kan trots mycket jobb ge massor av inspiration och energi.

Idag har jag nämligen tillbringat en solig dag till havs med massa trevliga människor. Anledningen till detta var att vi fotade och filmade ombord. Fotograf och filmare för dagen, underbare Niklas Bernstone och hans härliga team. Modellerna, deras barn och hundar var helt fantastiska liksom kollegorna som hjälpte oss ombord.

Massa superlativ blev det, men jag står för vartenda ett av dem. Så det så! Titta bara på bilderna så förstår du. 🙂 /Ylva.

IMG_4380.JPG

IMG_4353.JPG

IMG_4347.JPG

Kategorier:Uncategorized

Livets otroliga skörhet

Det handlade bara om ett rutinjobb. Inte särskilt svårt eller ens på någon speciellt hög höjd. Men så tappade han balansen och föll så olyckligt att hans liv inte gick att rädda.

Det gick på bara någon sekund. Ena stunden var han full av liv och nästa var han borta. Hans familj förlorade inte bara en älskad pappa, son och sitt syskon utan även sin största inkomstkälla. Så oerhört tragiskt.
Vi förlorade en vän. En person som alltid spred glädje och skämtade med alla.

Det är i sådana här stunder man påminns om hur otroligt skört livet kan vara och hur snabbt det kan släckas. Hur mycket tur man har haft hittills i livet. Att sekunderna och millimetrarna var på min sida såhär långt.

Det är bara att tacka sin lyckliga stjärna och det första vi köper när vi kommer hem kommer att vara nya cykelhjälmar i rätt storlek till alla. /Ylva.

Inställt pga av sjukdom

Summeringen av de tre senaste helgernas uteblivna festligheter låter som en filmtitel: 2 middagar och 1 fyrtioårsfest.

För två helger sedan var vi uppklädda, nykammade och påväg ut genom dörren när vi upptäckte att lilla S hade feber. Förra helgen var det Markos tur att bli sjuk. Det resulterade i ännu en inställd middag. Denna lördag är jag så långt ifrån uppklädd och nykammad man bara kan komma. Efter en uttömmande natt ligger jag däckad i TV-soffan istället för att vara på fest.

För er som inte redan visste om det kan jag berätta att det är otroligt tråkigt att kolla på Melodifestivalen när man är själv och inte ens orkar skriva elaka kommentarer på Twitter.

Nä, nu får det helt enkelt vara slut på dessa sjukdomar och inställda festligheter. Nu vill jag ha kul igen! Speciellt på helgerna med familj och vänner. Håll tummarna att det är över! /Ylva.