Arkiv

Archive for the ‘Resa’ Category

Inget har exploderat, men…

Kopaonik - utsikt

Jag har precis krånglat mig ur och i skidkläderna på en trång toalett och klampat så obehindrat det bara går genom restaurangen i mina pjäxor, för att kliva tillbaka ut i det bländande solskenet. Tillbaka till lunchen på uteserveringen. Jag tittar upp. Något är fel. Den förut så livliga uteserveringen är dödstyst. Tiden har stannat. Allt är stilla och tyst.

Plötsligt lösgör sig en person ut stillheten. Den rinner blod och chokladdryck nerför hennes ansikte. En kille följer henne, även han med choklad rinnande nedför ansiktet. En servitör för dem in i restaurangen.
– Herregud! Vad är det som pågår, tänker jag. Det känns som jag har klivit in en filmscen. Jag tittar mot bordet där de tidigare satt. Precis bredvid oss. Det är totalt krossat och i dess ställe ligger en stor hög av krossad is.

Det har snöat, sedan varit sol i flera dagar i rad. Just idag har solen legat rakt på taket ovanför oss på uteservering från första morgonstrålen. Snön som legat på taket har förvandlats till ett decimetertjockt isblock. Värmen har fått det att börja smälta. Smältvattnet i kombination med takets lutning skapade en isblocksrutschkana. Det är rena rama turen att ingen omkom.

Vi är på skidsemester i Kopaonik i Serbien. När vi var här förra året exploderade en lampa i badrummet på hotellet och storebror M fick en brännblåsa på foten. I år valde vi ett annat hotell för att slippa drama. I år har inget exploderat, men dramat hittade oss visst ändå. Det är spännande att åka skidor i Serbien…

Skidresa i Kopaonik

Annonser
Kategorier:Resa Taggar:, , ,

Som en jävla liftwaffe!

mars 28, 2016 1 kommentar

image

Kompis M kommer snabbt på efterkälken i kön eftersom hon inte har stått på ett par skidor på ett tag. Kö och kö förresten. Här i Kopaonik är det snarare en enda stor klump som försöker klämma sig igenom liftkortskontrollerna från alla håll och kanter.

– Kom M, ropar jag med den naiva förhoppningen att hon ska bli förbisläppt av två stora bastanta serbiska gubbar. Efter tre fruktlösa försök byter jag taktik.
– Kan ni snälla släpps förbi min dotter, undrar jag. Tonläget kan eventuellt ha varit aningen irriterat.
– Ni ställer till oreda här i kön, svarar den ene gubben.

Efter att ha irriterat mig i några timmar på bristande követt brister något i mig, det rycker antagligen okontrollerat i ena ögat och jag nästan skriker.
– Va?!? Skulle jag ställa till oreda i kön? Det är ju för fan ni serber som inte vet hur man köar. Nu släpper ni fram min dotter! Häpna makar de sig åt sidan och släpper fram M.

Inte för att det har med saken att göra, inte alls, men när jag ändrar liftwaffeattityd följande dag till en mer avslappnad, lätt road inställning går allt helt plötsligt mycket bättre… Vi blir t.o.m. förbisläppta av en dam utan att ens be om det.

Ok då. Det är väl så att min attityd både påverkar min egen upplevelse av situationen och andras inställning till mig. Min ändrade inställning påverkade inte det faktum att de fortfarande inte kunde köa, men jag hade det mycket trevligare. (Antagligen de med).

En påminnelse av religiös karaktär såhär i påsktid; Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. /Ylva.

 

Explosion, glassplitter & elfel

februari 21, 2016 2 kommentarer

utsikt från hotellet

Bilderna vi har sett på internet stämmer inte riktigt med vad som uppenbarar sig framför oss; ett typiskt socialistiskt, statligt bygge från 80-talet.

Ok. Bara för att det saknas ett P i skylten till hotell Putnik (=Resenär) och att inredningsdesignen inte är de allra senaste behöver det ju inte betyda att resten är dåligt. Eller?

putnik kopaonik

Sviten är inredd i klassisk 80-talsstil. Fine, 80-talsstil kan vi leva med. Men att tjejernas bäddsoffa hänger som värsta hängmattan och bara har en ynka, tunn bäddmadrass samt att en av strömbrytarna hänger löst från väggen är dock en helt annan sak.

När hotellpersonalen är på plats för att fixa med strömbrytare och bäddsoffa hörs en explosion från badrummet följt av ljud av glassplitter som landar på kaklet och storebror M skriker till.

Vi springer till badrummet. Det är kolsvart därinne. Det visar sig att badrumslampan har exploderat och att M fått ett brännsår på foten av skållhett glas som flugit in i duschen. Antagligen pga att vattnet sprutar åt alla håll från duschhuvudet och på så sätt landat på lampan som i sin tur exploderat.

Trots att vi springer till receptionen med listor på saker vi vill få fixat möts vi alltid av ett leende. Soffan tas ut och ersätts av två sköna sängar, strömbrytaren fixeras vid väggen, vi får ny lampa och nytt duschuvud. Ordningen är återställd och vi trivs jättebra på rummet.

Vår 3-rumssvit är helt ok. Stor och rymlig. Dessutom och har den en smart lösning med ett badrum med toa samt en kombination av toa och handfat separerade av en skjutdörr. På så sätt blir det ingen trängsel på kvällar och morgnar. Perfekt när man är 5 personer som ska upp eller i säng samtidigt.

Fördelen med att vi inte har någon uppkoppling på rummet utan bara vid receptionen är att vi alla istället får tid att läsa.

Lläsning på hotellrummet

Både frukost och middag serveras i form av ”Švedski sto”, dvs svensk bord vilket i sin tur innebär buffé. Vi får ett fint bord vid fönstret och blir bjudna på drickan till maten av hotellchefen. Att fixa vegetariskt alternativ till lilla S är aldrig ett problem i landet där man i övrigt knappt kan stava till vegetarian.

– Säg bara till om ni behöver något, upprepar servitören för femtioelfte gången  och undrar oroligt om S verkligen har hittat något bra vegetariskt att äta.

Personalen på hotellet är så otroligt trevlig, hjälpsam och tillmötesgående. Det fixar med inträde till en basssäng, gratis parkering vid backen, m.m. Man skulle kunna tro att de kompenserar för något… 😉 Även personalen på restaurangen i backen där vi lunchar i princip varje dag. De kommer ihåg oss vad vi brukar beställa och hittar alltid vegetariska lösningar. När vi köper liftkort insisterar kassörskan att storebror M och kompis M är födda 2004 bara för att vi ska få bättre pris.

På det stora hela taget, trots en lite tokig början och halvdåligt med snö, lämnar i alla fall jag Kopaonik och Hotel Putnik med ett leende på läpparna. Hit kommer jag ändå gärna tillbaka. /Ylva.

Kategorier:Resa Taggar:, ,

Verklighetens Winston Wolfe – ”The Pulp Fiction cleaner”

image

Tänk dig Harvey Keitels rollfigur Winston Wolfe i Pulp Fiction. Han som bara kommer och städar upp och fixar allt. Sådan är vår kompis Bojan. Nu har vi iofs inte skjutit huvudet av någon, men du förstår förhoppningsvis liknelsen.

När bilen pajade på väg till Belgrads flygplats t.ex. ringde vi honom.
– Starta bilen. Håll telefonen över motorn. Nej, den bilen ska inte köras en meter till. Gå in på fiket vid macken och vänta där. Jag skickar en kille, sa Bojan. Sagt och gjort. Sådär bara.

Han känner alltid någon överallt, var man än befinner sig i Serbien.
– Ska ni dit? Där känner jag en kille. Det är hans standardsvar. Samma gällde nu när vi skulle på skidresa till Kopaonik.
– En polare driver ett hotell där. Jag ber honom ringa er.
Trots att vi var sent ute, att det var ngn slags långhelg i Serbien och att alla hotell var fullbokade lyckades hotellchefen få loss en svit med 3 rum, 2 toaletter och 1 badrum för oss 4 och Bojans dotter.

– Behöver ni hyra skidor, undrar Bojan. Jag känner en kille som hyr ut till bra pris. Trots att jag vet att han alltid levererar är jag lite skeptisk när vi kommer fram till en vanlig villa. Men där i garaget finns skidor, snowboards, stavar och pjäxor i alla storlekar. Dessutom blir alla skidor och brädor vi hyr vallade och får nyslipade stålkanter. Killen ska själv till Kopaonik dagen efter så han föreslår att vi slår följe så att han visar oss bästa vägen. Snacka om service!

Skiduthyrning i garaget

Hela vägen till Kopaonik är det barmark. Det är först när vi är 10 minuter från hotellet som vi äntligen ser ordentligt med snö.

image

Kopaonik fullkomligt badar i sol. Både härligt och samtidigt oroväckande, med tanke på snön. Vi har det gôtt och äter extremt onyttigt; krofne – ngn slags serbisk variant av munkar – friterad deg med sylt.

image

Plötsligt rullar dimman in och det blåser upp. Dåligt med tanke på sikten, bra för skidåkningen eftersom nedfarterna som i ett trollslag blir tomma.

image

När vi kommer till hotellet ser det inte alls ut som på bilderna. Senare fick vi reda på att det finns två hotell med samma namn. Det fina var alltså det andra. Jag började ana oråd redan när vi åkte förbi och jag såg skylten; ”UTNIK” fast hotellet heter PUTNIK. Inget bra tecken. De skulle bli värre… /Ylva.

Du har förbättrat dig! 

augusti 12, 2015 3 kommentarer

Ganska snart efter det att vi kommit till Serbien stöter jag på vår granne, Radica. Så fort hon får syn på mig utropar hon: 
– Du har förbättrat dig (ti si se popravila)! 

För ett otränat öga kan detta tolkas som en komplimang. Något positivt. Men det är det inte. Det kanske var det en gång i tiden när folk var fattiga och inte hade ordentligt med mat. En tid då varje extra kilo var ett tecken på välstånd. Numer betyder det kort och gott ”du har blivit tjock”. 

– Jaha! Du då!?! Kort, tjock, med tre tänder i käften och flaskbottnar till glasögon. Ska du kommentera mina eventuella extra kilo, tänker jag. Men jag säger det inte. Dessutom, jobbigast av allt, har hon rätt. 
Jag försöker springa eller powerwalka så fort jag får chansen. Jag gör min 7 min workout. Jag undviker kolhydrater, ja, förutom de i flytande form. De värsta… Ändå förbättras jag bara på serbiskt sätt. 
När jag kommer hem, tänker jag, ska jag bli en riktig svenne. Då ska jag bara dricka alkohol på helgerna. Fast på ett måttligt vis. Det ska bli slut på rosé på terassen i kolonin en vanlig tisdagskväll. 
Så blev det dock inte. Det gick i stöpet ganska direkt. Det är ju en så perfekt kombination med ett glas välkylt rosé en ljummen sensommarkväll i solskenet. 
Det största slaget kom dock i söndags när jag släpade med sonen på joggingrunda runt Mossen. Varje gång har jag varvat honom och han har klagat på allt från knäont till kliande och andnöd. Inte i söndags. Då älgade han iväg som om elden vore lös. Det fanns inte en chans i helvete att jag skulle kunna hålla takten. Där får man ju säga att han har förbättrat sig. På ett svenskt, positivt sätt. 
Så kan det gå! I brist på vass kan man gömma sig i skuggan under ett akaciaträd och ha en schal att svepa om sig när man måste förflytta sig. Tills nästa sommar arbetar jag vidare mot ständig förbättring! /Ylva.

  

Som en oljad blixt

  

Den starka solen får daggen att dunsta med en sådan kraft att det bildas en slags låg, ljummen dimma över marken. Syrsorna spelar sin öronbedövande, entoniga, intensiva melodi. Jag har smugit mig upp för en joggingrunda såhär på morgonkvisten. 

Kvicksilvret jobbar sig sakta men säkert upp mot trettio för att senare på dagen hamna på närmare 40 grader. Definitivt inga temperaturer som det passar att springa i. Därav denna arla morgonstund trots att det är semester.
Fast jag går upp relativt tidigt (vid 7-8-tiden) har svärfar Slobodan hunnit med en hel massa arbetsuppgifter redan. Karln är i princip aldrig stilla. Idag måste han dock in till stan för att hämta ut sin pension och betala räkningar. Jag tar tillfället i akt. Här ska överraskas! Jag tar en bunke och går uppför backen för att plocka bönor. Första busken är tom. Andra busken är tom. Tredje, fjärde och femte buskarna är också tomma. Jag ger upp och går ner till huset. Där ser jag de två stora bunkarna fulla med bönor. 

Man hinner knappt tänka att man ska göra något så har Slobodan redan gjort det. Dessutom gör han sin egen sylt. Han vet att jag älskar aprikoser så nu har kokat flera liter aprikossylt åt mig. Brandgul och vacker med gudomlig smak. Mums! Den som är snäll får smaka! (Om/när vi får vårt baggage). /Ylva. 

   
 

Kategorier:Familjeliv, Resa Taggar:,

Underbar och älskad av alla, men allra mest av myggen. 

 

Det låter kanske skrytsamt, förmätet och rent av osvenskt, men det jag skriver nu är bara ren och skär fakta. Inget annat. Lika sant som om det stått i tidningarna. 😉 Hur som helst, det jag vill säga är att alla gillar mig här i Serbien. Japp, du läste rätt. ALLA! Jag är deras (”ti si naša”) och de är mina, så att säga. Jag kan deras språk, låtar, uttryck, etc. och vi trivs otroligt bra i varandras sällskap. 

De är så glada över att jag har brytt mig om att lära mig deras språk. Det gör dem inget om det blir fel lite här och där. Inte som italienare eller fransmän som blir förbannade när man misshandlar deras språk. Som den där gången när jag skulle på språkresa och slet i mitt anletes svett för att få ihop några rader på franska i ett brev till min värdfamilj i Bordeaux, bara för att få brevet tillbakaskickat, rättat med rödpenna. Snacka om att uppmuntra till att våga uttrycka sig!
Det finns också de här i Serbien som jag inte alls gillar, men som inte kan få nog av mig. Dels hundarna på den serbiska landsbygden. Dels myggen. Framförallt myggen. De kan inte absolut inte få nog av mig och det verkar som de bara älskar mig. Inte någon annan. Bara mig. De lämnar praktfulla sugmärken, stora som bölder, på min kropp som bevis på deras kärlek. Jag vill inte verka otacksam, men deras kärlek klarar jag mig helst utan.
När jag är ute och joggar stöter jag på vildhundar som lufsar upp på vägen för att kolla läget. Oftast är de lugna och skäller inte ens. För säkerhets skull går jag förbi dem för att inte reta upp dem. De hundar som ägs av någon men inte är bundna brukar rusa ut, ljudligt skällandes för att hälsa på mig. Okey, de kanske inte älskar mig, men jag kan berätta att de älskar att skrämma mig. Och de gör det bra. De får adrenalinpåslaget att nå helt nya höjder. Men med en schysst träpinne slår man hela världen med häpnad…

Kategorier:Familjeliv, Resa Taggar:,