Arkiv

Archive for the ‘Reflektioner’ Category

Alla mammors dag – vi är grymma!

mors dag

I någon timma till är det mors dag. En dag att hedra och hedras för de alla små och stora akter av kärlek vi får av våra mödrar och ger våra barn varje dag – allt från att torka näsor och rumpor, trösta, plåstra, kramas, älska eller bara finnas där. Idag har det varit vår dag. Men det betyder inte att det är en enkel uppgift vi har alla andra dagar om året. Allt är ju faktiskt inte rosa och gulligt varje dag. 

Det hela började i Philadelphia 1905 när en kvinna vid namn Anna Jarvis ville hedra sin mor på årsdagen av hennes bortgång. Därefter har initiativet spridits över större delen av världen och handlare såg snabbt en chans att tjäna extra pengar. Så varför firar VI mors dag och VAD är det vi egentligen borde ta upp?

Igår var jag på underbara Ts födelsedagsfest tillsammans med ett helt gäng härliga mammor i olika åldrar. Tonårsmammor, tweeniemammor, småbarnsmammor, nyblivna mammor, blivande mammor. Några av mammorna sa att de läste min blogg och tyckte det var skönt att läsa om någon som kan skratta åt sina egna fel och brister. Att allt inte bara är så himla superduperbra och perfekt jämt. Precis som livet som mamma. Vissa dagar är man en outtömlig källa av lugn, förståelse och kärlek andra dagar är man slut, irriterad och sur.

Det går inte att alltid vara på topp. Det får ändå vara ok att vara trött och ha kort stubin när man aldrig får sova ordentligt, när ens tonårings hormoner löper amok, när ens barn inte äter eller vad det nu är för motgång vi måste kämpa emot. Och vi måste våga prata om våra tillkortakommanden. Vi hjälper ingen genom att hålla uppe en polerad fasad. Istället är vi många som går runt och tror att vi inte är lika lyckade som andra mammor.

Näe, vi måste helt enkelt bli bättre på att prata med varandra och stötta varandra. Vi är faktiskt grymma! /ylva.

Åldern bara en siffra – my ass!

april 25, 2017 4 kommentarer

– Va!?! Är du 47? utropar kollegan C förvånat. Smickrad av hans reaktion svarar jag så oberört jag bara kan.
– Ja, precis. Eller alltså, jag fyller nu i slutet av april. Jag vill ändå höra honom säga det. Att jag ser yngre ut än jag är, så jag fortsätter.
– Var det något särskilt du tänkte på?
– Ja, jag tänkte att för att jobba med sociala medier så är du väldigt gammal.

Jahapp. Inte riktigt det svar jag hade hoppats på. Och jag som ändå brukar få höra det titt som tätt. Att jag ser yngre ut, alltså. Speciellt i Serbien. Antar att det till viss del har att göra med att vi lever ett lättare liv här som inte sätter lika djupa spår. Ett liv med färre bekymmer, färre cigaretter, bättre matvanor, mer träning. Juggarna brukar ju gilla att gå runt i träningskläder, ni vet, ”bosnisk kostym”, men det är långt ifrån alla som tränar. Och när jag är ute och powerwalkar på den serbiska landsbygden stannar folk sina bilar för att fråga om jag behöver skjuts, om jag har bråttom någon stans. Väldigt snällt och hjälpsamt, men tyder också på hur ovanligt det är att stöta på människor som sportar. Iofs är det antagligen ganska ovanligt på landsbygden i Sverige också om jag tänker efter, och ännu mer ovanligt att någon vänlig själ stannar för att fråga om allt är ok och erbjuder skjuts.

47? Inte 40 eller 50. Inte ens 42 som ändå är svaret på ”den yttersta frågan om Livet, universum och allting”.
– Åldern är bara en siffra, säger Big J på Stena Fitness Center. Vilket skitsnack. Och lätt för honom att säga. Han är typ 60 år och sjukt vältränad. Eller är det de här siffrorna han menar;

0,9 & 0,8 i synskärpa = terminalglasögon
8 = antal besök till sjukgymnast pga knäont under våren
6 = antal timmars sömn per natt
G = (iofs en bokstav, men ändå, det är det enda positiva på denna lista) = större bröst

Jaja, det är inte mycket man kan göra åt det ändå. Jag är 47. Så är det bara. Varken mer eller mindre. Bättre än alternativet i alla fall… /ylva.

Kategorier:Reflektioner Taggar:,

En svart dag för Stockholm och Sverige

Jag spenderade en inspirerande och kreativ dag i ett soligt Stockholm igår. På väg till tåget tog jag en avstickare in på Drottninggatan för att köpa en sak åt lilla S. Då hade jag ingen aning om att det ställe jag stod och messade med lilla S på skulle bli platsen för ett terroristattentat ett knappt dygn senare.

Nice, Berlin, London och nu Stockholm. Vad får en person att med berått mod och urskiljningslöst meja ner människor – barn, kvinnor och män – med en lastbil? Det kommer jag aldrig kunna förstå.

Att skillnaden mellan liv och död kan handla om tillfälligheter blev så tydliga idag. Igår var jag på fel plats men vid rätt tillfälle. Ett dygn senare hade jag varit mitt i ett blodbad.

Efter pappas flygolycka, kan jag ana vad de anhöriga som fick det där hemska samtalet idag går igenom. Det värsta samtal man kan få. Jag hoppas att de får stöd och finns där för varandra. Det är när det värsta händer som också det allra finaste i människor kan visa sig. Det händer t.ex. nu på sociala medier. Människor erbjuder vänner, bekanta och främlingar skjuts eller tillfällig bostad under hashtaggen #openstockholm. Det är sådana saker som gör att jag, trots det hemska, ofattbara som inträffat idag, ändå tror på mänskligheten. /ylva.

Skakad och lite störd

När jag vaknar känner jag mig konstig. Magen är i uppror och jag är illamående. Shit! Jag är magsjuk. Eller…? Kanske inte. Jag har väl inte fått … vad heter den nu igen, den där sjukdomen som… öhh. Orden liksom flyr mig. I alla fall. Jag väljer att ignorera signalerna kroppen skickar mig. Jag tänker att jag bara är trött. En extra seg måndagsmorgon. Typ. 

Allt tar extra lång tid. Jag fumlar. Tappar saker. Går upp tidigare men kommer iväg senare än vanligt. Väl på jobbet upptäcker jag att jag har glömt:

  • terminalglasögonen
  • lunchlådan
  • träningsskorna
  • inneskorna

Jag lyckas låna till mig terminalglasögon och träningsskor av snälla kollegor. Jag jobbar på. Mår inte bättre. Går och tränar på lunchen ändå. Blir inte bättre. Snarare tvärt om. Jag beslutar mig för att gå hem. Får skjuts av en kollega. Är helt speedad. Pratar snabbt och konstant. Vet inte ens om vad. Skrämmer mig själv.

Väl hemma kommer jag inte in i porten . Då upptäcker jag att jag försöker ta mig in med jobbets passerkort. Ringer en kollega för att skratta åt tokigheterna. Hon säger:
– Och du tror inte att det är PMS? Du hade exakt samma symptom för en månad sedan.
– Va, näe. DET tror jag inte. Det här är absolut magsjuka. Jag känner min kropp, svarar jag. Vi önskar varandra trevlig helg och god bättring och lägger på. Det går ett litet tag. Jag funderar. Fan, hon har ju rätt! HON känner min kropp och det gör helt uppenbarligen inte jag. Skickar ett SMS: Du har rätt!

Jaha. Kul! Inte nog med att jag får ont, blir deprimerad och överkonsumerar choklad vid PMS, dessutom mår jag numer även illa och blir knäpp på köpet. Hoppas att övergångsåldern inte är långt borta. Eller? Vem vet vad hormonerna hittar på då? /ylva.

Kategorier:Reflektioner Taggar:, ,

Älskling, jag kan förklara. Det är inte som du tror.


Han ligger bredvid mig. Kroppen är dränkt i svett. Han andas tungt. Stönar och flåsar. Det känns plötsligt obekvämt. Kletigt, liksom. Vi är ju ändå kollegor.

Det låter värre än det är. Vi är på gymmet. I stretchrummet. Vi tränar bara. Inte ens samma övningar. Inte heller speciellt nära varandra. Men det blir så väldigt påträngande. Alla dessa ljud som kollegan ger ifrån sig. Jag höjer volymen på musiken i telefonen. Ljuden hörs igenom. Jag vet faktiskt inte om jag vill känna till dem. Hans ljud. Jag vill inte veta hur han låter. Det blir alldeles för privat.

Jag antar att det är bra att träna med kollegorna. T.ex. ur ett teambuildingperspektiv. Jag lär dessutom känna folk från andra avdelningar och systerbolagen. Det blir ett slags nätverkande. En positiv biverkning av att komma i form med företaget. Men ibland kommer man varandra ända in på bara skinnet. Inte bara metaforiskt. Så blir det när man är många i trånga utrymmen. (Bara tjejer i omklädningsrummet, älskling).

Det är nog ändå så att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller att träna med jobbet. Jag får i alla fall träningen gjord. Med en fantastisk utsikt. Och de flesta kollegor är ju inte lika högljudda… /ylva.

Som en jävla liftwaffe!

mars 28, 2016 1 kommentar

image

Kompis M kommer snabbt på efterkälken i kön eftersom hon inte har stått på ett par skidor på ett tag. Kö och kö förresten. Här i Kopaonik är det snarare en enda stor klump som försöker klämma sig igenom liftkortskontrollerna från alla håll och kanter.

– Kom M, ropar jag med den naiva förhoppningen att hon ska bli förbisläppt av två stora bastanta serbiska gubbar. Efter tre fruktlösa försök byter jag taktik.
– Kan ni snälla släpps förbi min dotter, undrar jag. Tonläget kan eventuellt ha varit aningen irriterat.
– Ni ställer till oreda här i kön, svarar den ene gubben.

Efter att ha irriterat mig i några timmar på bristande követt brister något i mig, det rycker antagligen okontrollerat i ena ögat och jag nästan skriker.
– Va?!? Skulle jag ställa till oreda i kön? Det är ju för fan ni serber som inte vet hur man köar. Nu släpper ni fram min dotter! Häpna makar de sig åt sidan och släpper fram M.

Inte för att det har med saken att göra, inte alls, men när jag ändrar liftwaffeattityd följande dag till en mer avslappnad, lätt road inställning går allt helt plötsligt mycket bättre… Vi blir t.o.m. förbisläppta av en dam utan att ens be om det.

Ok då. Det är väl så att min attityd både påverkar min egen upplevelse av situationen och andras inställning till mig. Min ändrade inställning påverkade inte det faktum att de fortfarande inte kunde köa, men jag hade det mycket trevligare. (Antagligen de med).

En påminnelse av religiös karaktär såhär i påsktid; Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. /Ylva.

 

När det ofattbara händer

Terroristattackerna i Paris

Solen sken. Det började som en vacker höstmorgon. Sedan blev allt svart. 130 döda och 200 skadade i Paris. Avsky. Ilska. Rädsla. Jag började direkt försöka få kontakt med vännerna i Frankrike och Paris. Som tur är var alla oskadda.

Det är i sådana här situationer som sociala kanaler är som bäst. Facebook lanserade ganska snabbt en app; Safety Check for Paris Terrorist Attacks där Facebookanvändarna i Paris kunde gå in och markera att de var oskadda. Otroligt hjälpsamt. Det var också via Facebook som jag fick tag på de flesta av vännerna.

Sprängt ryskt passagerarplan över Sinai, terroristattackerna i Paris, krigen och oroligheterna i mellanöstern som tvingar människor på flykt å ena sidan. Nedbrända flyktingförläggningar och attacken i Trollhättan å andra sidan. Båda extremerna föder varandra med hat och ger varandra förevändningar för att sätta oss vanliga människor i skräck och livsfara.

Hur får man slut på denna spiral av våld och hat? När ska västvärlden ta ansvar för att ha varit med och skapat en massa laglösa, sönderslagna länder i mellanöstern där IS och liknande organisationer kan växa fritt? Det ursäktar inte på något sätt attackerna i Paris, men om vi inte agerar och tar vårt ansvar kommer fler liknande dåd att ske i Europa. /ylva.