Arkiv

Archive for the ‘Arbetsliv’ Category

Älskling, jag kan förklara. Det är inte som du tror.


Han ligger bredvid mig. Kroppen är dränkt i svett. Han andas tungt. Stönar och flåsar. Det känns plötsligt obekvämt. Kletigt, liksom. Vi är ju ändå kollegor.

Det låter värre än det är. Vi är på gymmet. I stretchrummet. Vi tränar bara. Inte ens samma övningar. Inte heller speciellt nära varandra. Men det blir så väldigt påträngande. Alla dessa ljud som kollegan ger ifrån sig. Jag höjer volymen på musiken i telefonen. Ljuden hörs igenom. Jag vet faktiskt inte om jag vill känna till dem. Hans ljud. Jag vill inte veta hur han låter. Det blir alldeles för privat.

Jag antar att det är bra att träna med kollegorna. T.ex. ur ett teambuildingperspektiv. Jag lär dessutom känna folk från andra avdelningar och systerbolagen. Det blir ett slags nätverkande. En positiv biverkning av att komma i form med företaget. Men ibland kommer man varandra ända in på bara skinnet. Inte bara metaforiskt. Så blir det när man är många i trånga utrymmen. (Bara tjejer i omklädningsrummet, älskling).

Det är nog ändå så att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller att träna med jobbet. Jag får i alla fall träningen gjord. Med en fantastisk utsikt. Och de flesta kollegor är ju inte lika högljudda… /ylva.

Måndag på riktigt

Telefonen funkar inte, inboxen är full, Apple IDt strular och headsetet lägger av…? I ljuset av vad som hänt i världen på senare tid är ju detta inte ens ett problem, men denna måndag har verkligen prövat mig genom att radda upp det ena i-landsproblemet efter det andra.

Telefonen ringer. Jag försöker svara. Swipe. Inget händer. Telefonens envisa signaler fortsätter att ringa. Inte alls stressande. Mitt swipande blir mer och mer hårdhänt ju mer frustrationen växer. Det slutar ringa. Jag försöker ringa upp. Swipe. Inget händer. Swipe, SWIPE, S W I P E E E E! Fortfarande inte reaktion. Tvångsstänger av den. Den funkar igen. Ett tag. Sedan hjälper inte ens tvångsavstämning och på måndag morgon finns inte längre någon räddning.

Behöver komma i kontakt med folk. Bråttom. Mailar istället. Nähä. Det gick inte heller. Inboxen är full så det går varken att skicka eller ta emot mail. Och inte kan jag ju ringa. Går upp till 7:e våningen för att beställa ny mobil och prata med kollegorna som jag inte kunde ringa eller maila till. Blir påmind om min dåliga kondition. Det tar minst 5 min innan jag kan prata normalt efter promenaden i trappen. Jag sprang inte direkt heller.

Fixar med lånetelefonen. Inget funkar. Mitt nuvarande och fd Apple ID konfliktar. OK. Skit i telefonen. Dags att packa paket med massa prylar och skumtomtar för att skicka till färjorna. De skumma tomtarna som skulle kommit i fredags har fortfarande inte anlänt. Jag jagar skumtomtar. Ringer runt. Är upprörd. Nu är det ju så ont om tid. Tomtarna kommer imorgon. Inget att göra ngt åt. Andas. Gå vidare.

Lilla S kommer förbi efter skolan. Jag lyckas stryka 5 av 5 punkter på min mest akuta ToDo-lista. Vi går hem livet känns bättre. Pratar med en leverantör. Det sprakar konstigt i headsetet. Jag försöker göra mig hörd. Han hör inte. Jag rycket ur headsetet. Det funkar. Ljudmässigt i alla fall. Däremot funkar det mindre bra att cykla med en hand på styret och att hålla mobilen med den andra. Jag krockar nästan med en buss.

Dags att lägga av. Jag lägger undan telefonen. Cyklar hem. Möter lilla S som tog spårvagnen. Vi lagar mat ihop. Mysigt! Snart är dagen över. S går och tränar och snart ska jag också göra det för att få ur mig lite frustration. Och för att jobba bort min undermåliga kondition. Imorgon är en ny dag. Med nya i-landsproblem. Och det ska vi bara vara tacksamma för. /ylva.

Om man talar och ingen hör en, har man verkligen talat då?

 

donsö_cropped

 

Jag har tänkt ut något riktigt smart, roligt och intressant. Jag ska slå Sjöfartssverige med häpnad på Donsö. Jag är inbjuden att tala på Donsö Shipping Meet.

 

Västkusten bjuder inte på något vidare väder. Sommaren är definitivt över. Det är svårt att se var det blygrå havet övergår i en minst lika blygrå himmel. Och, ja just det, med blygrå, karga kobbar som ligger och klämmer mitt emellan. Tror jag. Det är som sagt svårt urskilja vad som är vad i allt det blygrå.

 

Med hjälp av ett litet tåg forslas hugade eventbesökare smidigt vidare till event- och utställningslokalerna. Lokalerna är fulla och bl.a. pratar Dan Sten Olsson (Stena AB) och infrastrukturminister Anna Johansson.   På eftermiddagen är det min tur. Innan dess nätverkar jag och lyssnar på andra talare. Jag får massa nya kontakter och identifiera många nya möjligheter. Det här känns riktigt bra och snart ska jag prata på scenen. Kul!

 

Även om lokalerna är fula av folk är det är oroväckande få människor som stannar och lyssnar på de andra talarna som ingår i samma scenprogam som jag. Typ jag och eventuellt en medföljande kollega eller två. På ett sätt känns det tråkigt och på ett annat sätt känns det bra. Ingen press, liksom.

 

Talaren innan mig pratar om LNG (liquified natural gas). Han drar en del folk. Det ser lovande ut tänker jag. Nu har folk hittat tillbaka till scenen. Perfekt! Ingen av dem väljer dock att stanna när det är min tur. Jag ignorerar det, pratar på med moderatorn, Pernilla Warberg, som om det hade varit fullt med åskådare. Hon är proffsig och låter inget påverka hennes sinnesstämning eller insats. De spelar ju ändå in alla talare, tänker jag. Precis då ser jag att kamerorna är bortplockade. Men vad fan! Kommer det inte ens bli inspelat? Sedan kommer nästa dråpslag; mina coola videofilmer kan inte spelas upp.  Ja, ja det är ju ändå ingen som tittar och inte blir det inspelat heller. Men jag är inte bitter…

 

donsö_ylva_pernilla_cropped

 

Tydligen har Sjöfartstidningen flyttat sina kameror till sin egen lilla inspelningshörna. Studion för dagen. Schysst! Just när jag är som mest besviken visar det sig att de flyttat kamerorna för att intervjua mig! Hoppsan! En gnutta hopp tänds. Det finns i alla fall någon som vill lyssna på mig!

 

Trots en bra dag med otroligt bra nätverkande dröjer sig ändå en jobbig känsla kvar. Kommer du ihåg den där frågan vi fick på filosofin på gymnasiet?
Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?” Lite så känns det. Om man talar och ingen hör en, har man verkligen talat då..? /ylva.

Kategorier:Arbetsliv, Reflektioner Taggar:

Massa morsor och barn, förvirring och upplevelser på Polens Riviera

maj 26, 2015 1 kommentar

Vi kör från olika håll i Sverige för att sammanstråla i Karlskrona. Vi är 12 mammor med 12 barn som är på väg till Polens Riviera. Vi ska alla med Bloggbussen för att utforska det familjevänliga Polen. 

 

Vi kommer från Stockholm, Göteborg, Närke, Halland, Skåne och Blekinge. Lite beroende på var vi bor har vi åkt olika långt. Många har fått stressa för att komma iväg, men belöningen får vi direkt när vi kliver på färjan. För ombord på Stena Spirit möts vi av en härlig buffé och välkomstdrinkar, fint uppdukat i konferensrummet bredvid spa-avdelningen.

 

Eftersom klockan är nio på kvällen går de flesta och lägger sig tidigt.  Både Alexandras och min dotter älskar att bada i Pure Nordic Spa ombord så, bestämda som de är (var de nu har fått det ifrån…) tar de saken i egna händer och slinker in dit medan några av oss stannar kvar för att se Måns Zelmerlöw kvala in till finalen i 60:e upplagan av Eurovision Song Contest.

 

 

Vi vaknar upp till en fantastisk utsikt över ett blått hav och en minst lika blå himmel. Den vyn ger så’n energi att bara det gör resan värd att göra! Och så välbehövligt efter några extra intensiva veckor på jobbet. Förväntansfulla tar vi oss snabbt iland i Gdynia där vi möts av vår kollega och guide Macej samt Iza från den regionala turistorganisationen Pomorskie.travel som tar oss vidare med Bloggbussen till Experyment, ett science center i Gdynia.

 

Jag känner mig som en dagisfröken (ja, jag vet, det heter förskollärare, men alla säger ju dagisfröken och ni vet precis vad jag menar) som ständigt räknar huvuden. 1, 2, 3… 12. Sådär alla är på plats! Ja, mammorna i alla fall. Förhoppningsvis har de, i sin tur, koll på sina barn. Herregud, det måste man väl ändå kunna begära? Just det ja. På tal om det, vart är mitt och Alexandras barn…? Som tur är finns de alltid med i närheten. Kanske är det tom så att våra härliga elvaåringar har bättre koll på läget än vad vi har…

 

Macej charmar alla med sin underbara svenska samt roliga och lite oväntade anekdoter om det som vi ser svischa förbi utanför Bloggbussens fönster.

 

 

Innan vi släpper lös barnen inne på Experyment bjuds vi på otroligt goda, färskpressade juicer med rabarberkaka på fiket som ligger i anslutning till Experyment. Vi får en introduktion av Agata på Experyment och efter den kan vi knappt hålla barnen tillbaka längre. De far in som en tornado och klättrar, skriker, vrider, testar, bygger och gräver. De testar allt.

 

Efter alla experiment är det istället dags för kulinariska trick. Restaurangen Sztuczka (som betyder just trick) bjuder på illgrön ärtkräm, getostskum och  vakuumbakad lax. Barnens stora och i princip enda favorit (iom att det var lite väl avancerade smaker för små barngommar) är det effektfulla tillbehöret till efterrätten; kolsyreis som servitörerna häller varmt varmt vatten över så att en dimliknande vattenånga flyter över bordet.

Det har blivit dags att släppa det experimentella för att gå över till det mer avslappnande. Så fort man kliver in genom dörrarna på Mera Spa känner man av lugnet. Inte minst tack vare den fina inredningen. Här ska badas! Solen skiner på de två utomhusbubbelpoolerna som snabbt blir en favorit bland stora och små. På grund av lite administrativt strul ”måste” Alexandra och jag vänta på soldäck med varsitt välkylt glas vitt. Det är sååå synd om oss!

 

 

Efter badet är det dags att ta små elbussar till Sopots centrum för lite sightseeing och middag. Jennys lilla O tycker att sanden är så mjuk att hon inte kan sluta klappa den och låta den sila genom fingrarna.

 

Vi äter på Galeria 63. En härlig restaurang med cool inredning, massa konst och, jorå, det också; god mat! Jag äter den godaste tonfisk jag någonsin ätit.

Det hade som sagt varit lite stressigt innan vi kom iväg och ärlighetens namn är jag fortfarande lite uppe i varv. Jag har utvecklat en irriterande ovana att byta plats på var jag lägger telefon, nycklar etc, och letar lätt stressat titt som tätt, med panik i blicken efter den #%^*@ telefonen. Det hjälper ju inte att min älskade kollega tar mina saker hela tiden i tron att det är hennes och gör en förvirrad kvinna ännu mer förvirrad. Tack Alexandra! Du håller mig igång… 😉

 

Har du inte varit på Polens Riviera är det hög tid att åka dit! Och nu har du inga ursäkter längre;
Erbjudande: 25% rabatt på Prova på Polen, t/r Karlskrona – Gdynia inkl del i hytt. Stanna upp till 3 nätter iland. Uppge erbjudandekod BLOGGPOLEN för att erhålla rabatten. Rabatten avser inte miljötillägg. Boka i perioden 24/4-30/06 och res i perioderna 24/4-30/06 samt 1/9-6/12.

 

Våra härliga 11-åringar har listat sina favoriter här. Vad vill du helst se eller göra? /Ylva.

 

Fullständigt och totalt psykbryt!

IMG_5366

Ni kanske trodde att förra inlägget var ett tecken på att jag har tappat greppet fullständigt, men nej. Så var inte fallet. Nu jag har nått en helt ny nivå av psykbryt. Förra veckan var inte ens i närheten.

Jag pratar med en väninna som berättar att hon hjälpt ex-maken att deklarera.
– Shit! Jag har ju inte ens fått deklarationspapprena och de skulle lämnats in senast  den 4/5, utropar jag. Idag det är 8 dagar sedan jag skulle deklarerat. Vad klantiga de är på Skattemyndigheten! Herregud! Hur kass får man vara?!?

Jag ringer Skattemyndigheten för att skälla på dem för att de inte skött sitt åtagande och skickat deklarationspapprena till mig. Hmmfrr! Så dåligt! De rekommenderar att jag åker till det lokala kontoret för att lösa detta. Jag tänker att det kan vara bra att ta med de olika årsbeskeden. När jag öppnar pärmen för att hämta pappren så ser jag dem. Deklarationspapprena som jag just anklagat Skatteverket för att inte ha skickat till mig. Sååå pinsamt!

Jag ringer min ekonomiredovisningskonsult för den egna firman för att kolla om det inte är så att de kanske brukar göra detta åt mig ändå…
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Nähä, tydligen brukar de inte deklarera åt mig. Ok. Jag skriver under deklarationen, tar med årsbeskeden och Lilla S, i vårens värsta ösregn, på cykel genom Göteborg till Skatteverket. Jag vill få det undanstökat så snabbt det bara går. Dyngsura anländer vi till Skattekontoret 10 minuter senare. Efter lite dividerande visar det sig att jag inte bara kan lämna in deklarationen sådär utan jag måste fylla i ngn slags extrablankett pga av att jag har egen firma. Detta måste ju ha varit samma visa förra året och ev året innan det, men det har helt raderats ur mitt minne.

Jag behöver prata med min ekonomiredovisningskonsult om blankett K10. Jag ringer henne.
– Hej! Jag har gjort något riktigt pinsamt. Jag har glömt att deklarera, berättar jag per telefon. Det blir alldeles tyst på andra änden.
– Ylva, du ringde ju för mindre än en timma sedan och sa exakt samma sak. Nu blir jag orolig för dig, säger hon.
– Shit! Nu blir JAG orolig för mig, svarar jag. Jag ber så mycket om ursäkt och berättar om blankett K10. Vi löser det under morgondagen.

Shit! (Igen) Vad är det som händer? Har jag blivit helt kollrig i huvudet? Stress? Ålder? En kombination? Inget av det om ni frågar maken. Han har en helt annan förklaring…

I helgen åkte vi (hela familjen) till våra goda vänner M & T och deras coola 16-kantiga villa för att laga mat ihop. Ihop och ihop. M är utbildad kock så jag håller mig till att tvätta, hacka och skära upp saker. Och duka. Han lagar. Det blev som vanligt en fantastisk middag. Gott att dricka fick vi också. Vi hade dessutom tagit med massa underbara efterrätter från Brogyllen.

Eftersom jag hade gått upp kl 06:00 på lördagsmorgonen för att skjutsa Lilla S till gymnastiktävling i Vänersborg samt att vi ätit mycket och gott var jag utan överdrift helt slut efter middagen. Det är ju inte någon nyhet för någon som känner mig att jag då och då har en tendens att somna tidigt vid fester och middagar (speciellt om det inte är någon dans) och denna kväll var inget undantag. Lilla S och jag intog chaiselongen och jag tror knappt att huvudet hann landa mot ryggstödet förens jag somnade. Vaknade gjorde jag däremot en aning mer dramatiskt av att jag dråsade i golvet och dunkade huvet i parketten.

Ja, stress eller hjärnskakning? Hur som har jag tydligen tappat det fullständigt! /ylva.

Livspusslet känns mer och mer som the hunger games…

februari 3, 2015 4 kommentarer

Jag sitter kvar ensam vid middagsbordet och blickar ut över kaoset som mina älsklingar har lämnat efter sig. Suck! En diskmaskin ska tömmas och en annan ska fyllas på. Samma sak med tvättmaskinen. Dessutom ska jag hinna med att maila om jobbet, göra månadsredovisningen för den egna firman, svara på offertförfrågan och skicka information om ett matbloggsevent…

Även om jag jobbar in lunchen, skyndar hem, tar jobbsamtal på vägen, etc så är det inte helt lätt att pussla rätt. Att hinna med läxor, att bara vara mamma, styra upp, m.m. En eller ett par bitar saknas hela tiden. Det känns verkligen som att hur man än vänder sig så är rumpan bak. Alltid efter, aldrig tillräcklig. Dygnets timmar räcker helt enkelt inte till… Ja, i alla fall om man vill vara en närvarande och bra mamma, en god hustru, en lyssnande kompis, en duktig medarbetare och en framgångsrik egenföretagare. Dessutom ska man hinna träna, ta hand som sig själv, utvecklas, m.m. Dags att införa 48-timmarsdygn? Eller kanske att börja välja bort något…

Nu har jag skrivit om Instagramtävlingar, pratat bloggresor, förhört dottern på svenskläxan och tjatat på sonen om SO-läxan. Nu ska jag visst dansa till Ylvis ”What does the fox say” på Wii, Just Dance…

En sak är säker; jag har i alla fall en varierad vardag. Inte konstigt att jag glömde kvar nycklarna i ytterdörren… /ylva.

Supersmal, skitsnygg och otroligt balanserad

januari 6, 2015 2 kommentarer

– Ursäkta. Är det ok om jag tar detta, frågar min före detta kollega och numer samarbetspartner Sara. Det är min dotter förklarar hon.
Sara pratar med dottern några minuter. Jag passar på att läsa och svara på mail. Jag har precis lyckats rensa och har bara strax under 1000 obesvarade mail. Äntligen tresiffrigt!

Sara lägger på. Vi fortsätter mötet.
– Jo, så att nu i vinter kommer vi att… börjar jag. Jag avbryts av telefonen. Nu är det min dotter som ringer. Ja, det är ok att åka hem till kompisen. Ja, jag kan hämta vid kl. sju.
Ok. Vi fortsätter. Vi hinner hela 10 minuter innan jag måste lösa ett akut problem som uppstått med julkalendern. När problemet är avhjälp börjar det lukta gas i konferensrummet. Vi tar det säkra före det osäkra och utrymmer. Det var väl själve fan! Som tur är, är vi båda duktiga på att multitaska så vi lyckas ändå få gjort det vi hade planerat. Även om det innebär att vi får avsluta mötet runt fikabordet. Man kan ju bli galen för mindre.

Den moderna kvinnans vardag. Multitasking. Tidsvrängning. Jobbsamtal + matlagning. Telefonkonferens medan jag cyklar hem. Diskussion över telefonen om strategier och offerter i tvättstugan.

Men i år. 2015. Då ska jag minsann hitta tid att träna, ta hand om mig själv, äta rätt och ha mer tid för familjen och vännerna. Jag ska framförallt bli sådär härligt välbalanserad på ett nästan nyfrälst sätt. Så det så!
För det blir väl en lätt match med familj, heltidsjobb (+ moms) egen firma och kolonistuga? Eller hur? Dra ner på något? Näe! Snarare växla upp och gasa. Fast på ett välbalanserat sätt då…

Så se upp! I år är året då jag ska bli supersmal, skitsnygg och otroligt balanserad. Eventuellt… /Ylva.