Hem > Arbetsliv, Reflektioner > Om man talar och ingen hör en, har man verkligen talat då?

Om man talar och ingen hör en, har man verkligen talat då?

 

donsö_cropped

 

Jag har tänkt ut något riktigt smart, roligt och intressant. Jag ska slå Sjöfartssverige med häpnad på Donsö. Jag är inbjuden att tala på Donsö Shipping Meet.

 

Västkusten bjuder inte på något vidare väder. Sommaren är definitivt över. Det är svårt att se var det blygrå havet övergår i en minst lika blygrå himmel. Och, ja just det, med blygrå, karga kobbar som ligger och klämmer mitt emellan. Tror jag. Det är som sagt svårt urskilja vad som är vad i allt det blygrå.

 

Med hjälp av ett litet tåg forslas hugade eventbesökare smidigt vidare till event- och utställningslokalerna. Lokalerna är fulla och bl.a. pratar Dan Sten Olsson (Stena AB) och infrastrukturminister Anna Johansson.   På eftermiddagen är det min tur. Innan dess nätverkar jag och lyssnar på andra talare. Jag får massa nya kontakter och identifiera många nya möjligheter. Det här känns riktigt bra och snart ska jag prata på scenen. Kul!

 

Även om lokalerna är fula av folk är det är oroväckande få människor som stannar och lyssnar på de andra talarna som ingår i samma scenprogam som jag. Typ jag och eventuellt en medföljande kollega eller två. På ett sätt känns det tråkigt och på ett annat sätt känns det bra. Ingen press, liksom.

 

Talaren innan mig pratar om LNG (liquified natural gas). Han drar en del folk. Det ser lovande ut tänker jag. Nu har folk hittat tillbaka till scenen. Perfekt! Ingen av dem väljer dock att stanna när det är min tur. Jag ignorerar det, pratar på med moderatorn, Pernilla Warberg, som om det hade varit fullt med åskådare. Hon är proffsig och låter inget påverka hennes sinnesstämning eller insats. De spelar ju ändå in alla talare, tänker jag. Precis då ser jag att kamerorna är bortplockade. Men vad fan! Kommer det inte ens bli inspelat? Sedan kommer nästa dråpslag; mina coola videofilmer kan inte spelas upp.  Ja, ja det är ju ändå ingen som tittar och inte blir det inspelat heller. Men jag är inte bitter…

 

donsö_ylva_pernilla_cropped

 

Tydligen har Sjöfartstidningen flyttat sina kameror till sin egen lilla inspelningshörna. Studion för dagen. Schysst! Just när jag är som mest besviken visar det sig att de flyttat kamerorna för att intervjua mig! Hoppsan! En gnutta hopp tänds. Det finns i alla fall någon som vill lyssna på mig!

 

Trots en bra dag med otroligt bra nätverkande dröjer sig ändå en jobbig känsla kvar. Kommer du ihåg den där frågan vi fick på filosofin på gymnasiet?
Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?” Lite så känns det. Om man talar och ingen hör en, har man verkligen talat då..? /ylva.

Annonser
Kategorier:Arbetsliv, Reflektioner Taggar:
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: