Hem > Familjeliv > Hela härliga tjocka släkten

Hela härliga tjocka släkten

Vart tredje år ses vi. Hela gänget. Hela härliga tjocka släkten. Vissa känner jag bättre än andra. Vi är ju ändå ett stort gäng och det är inte det lättaste att hålla reda på alla. Vi är olika. Har olika utbildning, uppväxt, intressen och bor på olika ställen runt om i Sverige. Frågan är om vi hade funnit varandra och umgåtts om vi inte var släkt. Ändå har vi något som håller oss samman, som gör att vi har så himla kul att vi vill ses igen och igen och igen. Släktband helt enkelt; genetiskt, känslomässigt och dokumenterat i folkbokföringen. 

Vi börjar som vanligt med ett möte. Här är det ordning och reda! Dagordning, stadgar och omröstningar. Styrelse, revisorer och valberedning. Inget lämnas åt slumpen. Det är ju viktiga frågor som avhandlas; var ska vi ha nästa fest, vilka ska planera den och vad får det kosta. Det är ofta den senare delen som brukar leda till livlig debatt. Så också denna gång. Men som vanligt blir både avgiften och tidpunkten för nästa festliga sammankomst fastställda tillslut liksom en ny styrelse (läs festkommitté) utsedd. Släkten pustar ut och det blir en efterlängtad fikapaus.

I Släktföreningen utgår vi från min morfars far och mor; Karl och Hilda Elvhage. Förutom min morfar hade de ytterligare fyra söner och en dotter. Inget av dessa syskon är tyvärr längre i livet, men vi har delats in i ”klaner” utifrån vilket av dessa sex syskons familj man tillhör. För säkerhets skull har vi namnskyltar färgkodade efter ”klantillhörighet”. Så jag ljuger verkligen inte när jag skriver att det är ordning och reda på den här släktföreningen. Vi har tom en logga som undertecknad tog fram för ett gäng år sedan.

Efter fikat delas vi i enlighet med traditionen in i klanöverskridande lag för både intellektuella och fysiska utmaningar. Barnen i vårt lag löser de flesta av de kluriga gåtorna, vi gamla kan frågorna om släkten. Ett vinnande koncept skulle det visa sig då vi får full pott. Tennisutmaningen löses galant. Volleybollhistorien vill jag helst inte prata om. Vi landar dock sammantaget på en hedrande andra plats. Team Päron rular fett (i allt utom namnet, ja, och det där med volleybollen då).

Till middagen får alla ett sånghäfte. Många av texterna har min morbror Bengt snickrat ihop. Han måste verkligen ha varit göteborgare i ett tidigare liv, så underfundig som han är. Antingen är hans talang att passa ord med musik dock inte lika välutvecklad, eller så når vi andra i släkten helt enkelt inte upp till morbrors intellektuella kapacitet vad gäller musik och göteborgshumor. Jag vet vilken version han väljer… Men vi gör vårt bästa och klämmer så gott vi kan. Det är inte vackert och vi stakar oss när vi försöker få ihop texten med musiken, men kul har vi.

En dag, en kväll och en frukost tillsammans går så fort. Det är inte utan att jag önskar att det snart har gått tre år så vi får ses igen! /Ylva.

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: