Hem > Familjeliv > Kära Lana,

Kära Lana,

Jag tänker på dig ofta. När jag tittar ut över gården mot de köksfönster som en gång var dina. När jag, som nu ikväll, cyklar förbi Vasakyrkan där begravningsakten hölls. Jag orkar inte ens titta på kyrkan längre för då vet jag att tårarna och sorgen kommer. Samtidigt vet jag innerst inne att det inte hjälper att titta bort. Både sorg och tårar kommer ändå.

Eller var och varannan dag när jag cyklar på Södra Viktoriagatan och Vasagatan där vi brukade promenera. Du brukade lyssna när jag babblade på om mina trivialiteter om jobb, dumma chefer, knäppa projekt, etc samtidigt som du utkämpade din livskamp mot cancern. Jag brukade känna mig egoistisk och självisk efteråt. Här går jag och tänker på mig själv och mina futtiga problem när du har det som du har det. Samtidigt insåg jag till viss del att jag gav lite normalitet till ditt liv. Du var inte den sjuka med mig. Du var den kloka och insiktsfulla som kom med goda råd och framför allt som lyssnade. Inte den behövande utan den behövda. Jag saknar dig så att hjärtat nästan brister ibland.

Om det finns ett liv efter detta tror jag att det är lite som det där stället du besökte i Brasilien några gånger. Jag hoppas det, för där mådde du bra och jag hoppas vi ses där i ett annat liv! /Ylva.

Annonser
Kategorier:Familjeliv Taggar:, ,
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: