Hem > Reflektioner, Social media > Socialt som fan

Socialt som fan

– Det är något fel på Facebook. Det funkar inte. Och den där bloggen, den funkar inte heller!
Mamma är upprörd. Det blir hon ofta när tekniken inte är med henne.
– Öh, jaha. Hur då, undrar jag.
– Jag hittar inte någonting av det du skrivit de senaste dagarna. Bara sådant du skrivit för över en vecka sedan, fortsätter hon irriterat.

Sammanfattning: Jag har inte skrivit på Facebook.
Konklusion: det är fel på Facebook.

Det är såklart inte fel på Facebook. Eller bloggen. Jag har bara varit ”incommunicada” i de skogiga, serbiska bergen. Anledningen till att min kära mor tror att det är fel på Facebook, är att hon är van vid mina kontinuerliga statusuppdateringar. Jag postar, alltså finns jag, som Décartes med största sannolikhet hade uttryckt det.

När förra årets nyordslista från Språkrådet innehöll ”nomofobi” kände jag att det äntligen fanns någon som förstod mig. Som satte en etikett på mitt beteende. Tydligen är jag inte heller ensam om det eftersom det hamnade på nyordslistan.

Förrförra veckan var jag på mammabloggeventet Fab Mamas, organiserat av den härliga trojkan Tokmorsan Mira, Fnulan och Meekatt. Therese MacDonald stiger upp på scenen under middagen och levererar flera tänkvärda och otroligt roliga skämt. Bl.a. på temat hur sociala medier och mobilen tenderar att ta över våra liv vilket kan leda till en och annan dråplig och lite tragisk situation.

Under kvällen fotas det och delas det flitigt i de sociala kanalerna. Det är ju som sagt ett bloggevent, så det är egentligen inte så konstigt att det blir så när ett gäng nomofober möts. Tillslut får dock min bordsgranne Åsa nog och skäller ut oss.
– Nu får ni lägga av med era telefoner, säger hon irriterat. Vi träffas bara en gång per år och då vill jag umgås med er, inte att var och en sitter och pillar med sin telefon.
Vi tittar förvånat upp från våra telefoner. Avslöjade. Vi är vana vid att höra detta från vår äkta hälfter, föräldrar, kompisar, m.m. men inte från en medbloggare. Jag lägger ifrån mig telefonen.

Hon har rätt. Dessutom tar batteriet slut. Men det är inte det som är poängen. Det är dags att gå från sjukdomsinsikt till handling. Jag ska bara posta det här blogginlägget och eventuellt några bilder på kvällens middag. Sen ska jag ändra mig. Jag kan nämligen sluta när jag vill! Kollar kanke lite statistik och gillamarkeringar ikväll, men det är ju inte samma sak. Eller?
/Ylva.

Annonser
  1. Jenny Ageton
    oktober 6, 2013 kl. 7:51 e m

    Gilla läget..gilla gilla 😉 Ni är så smarta att jag blir rädd, men jag kan ju sluta 😉 Men nej då försvinner ju alla fina internetvänner som är så fina ♥
    Kram

    • ylvavitorovic
      oktober 6, 2013 kl. 8:00 e m

      Haha! Tack, Jenny 🙂 Kramis!

  2. oktober 6, 2013 kl. 9:26 e m

    HAhah fy fan vad bra! Både av Åsa men även av dig! Jag ska bara….
    Love hoppas vi ses snart! Och har tid att umgås.

    • ylvavitorovic
      oktober 7, 2013 kl. 7:04 f m

      🙂 Ja, hoppas verkligen att vi ses snart igen.

  1. december 6, 2013 kl. 7:50 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: