Hem > Familjeliv, Resa > Tänk på vad du säger, annars kan det sluta med att du får en hemstickad ylleväst.

Tänk på vad du säger, annars kan det sluta med att du får en hemstickad ylleväst.

20130802-211745.jpg

– Du är sen, ropar Djordje från sin vanliga plats i skuggan av akaciaträdet där han sitter och vaktar sin ko.
– Jag vet. Jag ber så mycket om ursäkt, svarar jag och blinkar.

Min dagliga löparrunda är en ganska brant, slingrande grusväg som tar mig förbi en samling hus som tillhör Djordje och hans släkt. I vanliga fall brukar jag komma iväg tidigare men igår hade vi gäster och det blev ganska sent. Uppenbarligen undkommer inget våra kära grannar.

Tanken från början med gårdagens middag var att hälsa våra montenegrinska släktingar välkomna. De ringde och bokade om allt kvällen innan och där stod vi med en helstekt spädgris men utan gäster. Några samtal senare hade vi fullt hus med en ny uppsättning middagsgäster.

Att de som slutligen kom på middag inte heller exakt överensstämde med de vi bjöd in i omgång nummer två spelade ingen roll. Alla hade trevligt och hjälpte med gott humör till att äta och dricka upp. Dessutom kom överraskningsgästerna med hembakade gifflar och äppelkaka. Vem kan tacka nej till sådana gäster?

Här i Serbien gäller det att vara flexibel, inte följa svenska regler och konventioner beträffande umgänge. Grannar och vänner kommer förbi lite då och då. Sådär bara. Utan att på förhand ha meddelat sin ankomst. Andra ställer in i sista sekund. För det mesta går det bra. Och vi är förberedda. För Dragan har vi alltid flasköl i kylskåpet. Han dricker nämligen inte öl från ”konserver”. För Soša har vi rosé och för Kico whisky på kylning. För svärfars vänner är det šlivovica som gäller, osv.

20130802-211901.jpg

Jag fortsätter min löparrunda och femtio meter längre bort träffar jag Djordjes mamma, Vera, som fixar i trädgården.
– Kom över på en kopp kaffe, mitt barn, säger hon, som hon alltid gör när jag springer förbi.
– Jag lovar, ropar jag tillbaka och tänker att jag någon gång måste uppfylla alla mina löften om att dricka kaffe med Vera. Ytterligare trettio meter bort vinkar Marina, Djordjes svägerska, som även hon bjuder in mig, allt enligt vår dagliga ritual.

20130802-212047.jpg

Antagligen tycker de alla att den där utländska kvinnan som springer förbi på morgnarna är lite udda. Hon kommer ju ingen vart. Uträttar inget vettigt. Springer bara fram och tillbaka som en annan dåre. Fast på något sätt tror jag ändå att jag bidrar lite till den allmänna underhållningen.

På väg tillbaka tänker jag att nu är det kanske ändå dags att besöka Vera. Eftersom jag inte dricker kaffe bjuder hon på hemlagad aprikossaft. Knappt hann jag säga att jag älskar aprikoser förens jag fann mig själv sittandes med en burk av Veras hemlagade aprikosmarmelad i knät. På samma sätt har jag lyckats samla på mig en hemstickad ylleväst, ett par tofflor virkade av gamla nylonstrumpor, honung, flädersaft, osv. Så fort du berömmer något här i Serbien så får du det. Är man överdrivet insmickrande och säger att man tycker om saker man egentligen inte gillar får man skylla sig själv. Oavsett hur lite man har här, är man alltid beredd att bjuda det sista till gästen. Det kallar jag gästvänlighet! Sedan att det inte alltid blir som man har tänkt sig, det är bara något man får leva med. 🙂 /ylva.

Annonser
  1. augusti 2, 2013 kl. 8:44 e m

    Låter som en bra plats att hänga på.

    • ylvavitorovic
      augusti 2, 2013 kl. 8:52 e m

      Ja, ni får komma hit och hänga 🙂

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: