Som att leva i en mardröm

september 21, 2017 1 kommentar

cykelbanan på Vasagatan i Göteborg

De kommer farande emot mig i hög hastighet. Förvridna ansikten som stirrar hatiskt på mig. Förvridna av bitterhet, irritation, likgiltighet, ansträngning eller helt enkelt av motvinden. Förstenade grin som i en strid ström avlöser varandra. Det är som att befinna sig i någon av de 9 kretsarna i Dantes inferno. Eller i en förfärlig mardröm. I själva verket är det bara en vanlig dag på väg till jobbet på någon av Göteborgs cykelbanor.

Egentligen älskar jag att cykla. Att svischa fram med vinden i håret (eller med regnet piskandes rakt i ansiktet, eftersom jag bor i Göteborg) genom stadens gator. Ahh, frihet! Att snabbt och enkelt kunna ta mig fram genom Göteborg och inte behöva leta parkeringsplats eller irritera mig på sjukt höga P-avgifter. Jag är dessutom smått beroende av min cykel eftersom jag är tidsoptimist och på kortast möjliga tid behöver kunna ta mig från en plats till en annan utan att komma alltför sent. Hålla mig inom den akademiska kvarten, så att säga.

Men varje gång jag sätter mig på cykeln blir jag besviken på mina medcyklister. Är det något ämne, kanske något slags nervgift, i lycran som utsöndras och sedan sugs upp av huden och gör att all form av medmänsklighet, omtanke och hänsyn försvinner? Som att det enda viktiga är att komma fort fram även om det innebär att cykla över lik.

De två värsta typerna på cykelbanorna är:

  1. MEMIL:er (MEdelålders Män I Lycra) som med Kamikazeliknande dödsförakt bara ska rakt fram på kortast möjliga tid utan minsta hänsyn till olika typer av hinder, såsom exempelvis andra cyklister, fotgängare eller bilister, kosta vad det kosta vill.
  2. MEKIT:ar (MEdelålders Kvinnor I Tyg) som är lika oberäkneliga som småbarn i skidbacken och kan svänga eller tvärnita utan någon som helst förvarning eller koll på den omgivande trafiken.

Kombinationen är dessutom förödande. Liksom kombinationen elcyklister i kontorskläder för övrigt. De verkar inte förstå kraften i farten de kommer upp i eller kraften som krävs för att stanna i tid.

Själv är jag så klart ett under av omtanke, kärlek och trafikvett. Även när regnet slår som småspik mot kinderna. Eller kanske inte just då…

Liksom man kan bli bötfälld för diverse trafikförseelser tycker jag cyklister även borde kunna bötfällas för bristande uppvisande av omtanke & hänsyn samt oförmåga att le mot alla slags medtrafikanter. Vad hände med att ”kramas i trafiken”? Ja, inte görs det på Göteborgs cykelbanor i alla fall! /Ylva.

Annonser

Alla mammors dag – vi är grymma!

mors dag

I någon timma till är det mors dag. En dag att hedra och hedras för de alla små och stora akter av kärlek vi får av våra mödrar och ger våra barn varje dag – allt från att torka näsor och rumpor, trösta, plåstra, kramas, älska eller bara finnas där. Idag har det varit vår dag. Men det betyder inte att det är en enkel uppgift vi har alla andra dagar om året. Allt är ju faktiskt inte rosa och gulligt varje dag. 

Det hela började i Philadelphia 1905 när en kvinna vid namn Anna Jarvis ville hedra sin mor på årsdagen av hennes bortgång. Därefter har initiativet spridits över större delen av världen och handlare såg snabbt en chans att tjäna extra pengar. Så varför firar VI mors dag och VAD är det vi egentligen borde ta upp?

Igår var jag på underbara Ts födelsedagsfest tillsammans med ett helt gäng härliga mammor i olika åldrar. Tonårsmammor, tweeniemammor, småbarnsmammor, nyblivna mammor, blivande mammor. Några av mammorna sa att de läste min blogg och tyckte det var skönt att läsa om någon som kan skratta åt sina egna fel och brister. Att allt inte bara är så himla superduperbra och perfekt jämt. Precis som livet som mamma. Vissa dagar är man en outtömlig källa av lugn, förståelse och kärlek andra dagar är man slut, irriterad och sur.

Det går inte att alltid vara på topp. Det får ändå vara ok att vara trött och ha kort stubin när man aldrig får sova ordentligt, när ens tonårings hormoner löper amok, när ens barn inte äter eller vad det nu är för motgång vi måste kämpa emot. Och vi måste våga prata om våra tillkortakommanden. Vi hjälper ingen genom att hålla uppe en polerad fasad. Istället är vi många som går runt och tror att vi inte är lika lyckade som andra mammor.

Näe, vi måste helt enkelt bli bättre på att prata med varandra och stötta varandra. Vi är faktiskt grymma! /ylva.

Åldern bara en siffra – my ass!

april 25, 2017 4 kommentarer

– Va!?! Är du 47? utropar kollegan C förvånat. Smickrad av hans reaktion svarar jag så oberört jag bara kan.
– Ja, precis. Eller alltså, jag fyller nu i slutet av april. Jag vill ändå höra honom säga det. Att jag ser yngre ut än jag är, så jag fortsätter.
– Var det något särskilt du tänkte på?
– Ja, jag tänkte att för att jobba med sociala medier så är du väldigt gammal.

Jahapp. Inte riktigt det svar jag hade hoppats på. Och jag som ändå brukar få höra det titt som tätt. Att jag ser yngre ut, alltså. Speciellt i Serbien. Antar att det till viss del har att göra med att vi lever ett lättare liv här som inte sätter lika djupa spår. Ett liv med färre bekymmer, färre cigaretter, bättre matvanor, mer träning. Juggarna brukar ju gilla att gå runt i träningskläder, ni vet, ”bosnisk kostym”, men det är långt ifrån alla som tränar. Och när jag är ute och powerwalkar på den serbiska landsbygden stannar folk sina bilar för att fråga om jag behöver skjuts, om jag har bråttom någon stans. Väldigt snällt och hjälpsamt, men tyder också på hur ovanligt det är att stöta på människor som sportar. Iofs är det antagligen ganska ovanligt på landsbygden i Sverige också om jag tänker efter, och ännu mer ovanligt att någon vänlig själ stannar för att fråga om allt är ok och erbjuder skjuts.

47? Inte 40 eller 50. Inte ens 42 som ändå är svaret på ”den yttersta frågan om Livet, universum och allting”.
– Åldern är bara en siffra, säger Big J på Stena Fitness Center. Vilket skitsnack. Och lätt för honom att säga. Han är typ 60 år och sjukt vältränad. Eller är det de här siffrorna han menar;

0,9 & 0,8 i synskärpa = terminalglasögon
8 = antal besök till sjukgymnast pga knäont under våren
6 = antal timmars sömn per natt
G = (iofs en bokstav, men ändå, det är det enda positiva på denna lista) = större bröst

Jaja, det är inte mycket man kan göra åt det ändå. Jag är 47. Så är det bara. Varken mer eller mindre. Bättre än alternativet i alla fall… /ylva.

Kategorier:Reflektioner Taggar:,

Men säg bara rakt ut att ni är flator! 


– Jo hej, det har blivit ett missförstånd med vår resebyrå. De har bokat 2 enkelrum fast vi bad dem boka ett dubbelrum. Går det att ändra? 
De båda männen i hotellets reception byter menande blickar med varandra. 

– Visst kan vi fixa det, svarar de. 

Vi tänker att vi behöver förklara läget. 

– Jo, alltså, vi behöver tänka mer ekonomiskt när vi reser såhär i jobbet och resebyrån är ny och… försöker vi. 

– Ja visst, avbryter de, vänligt men bestämt. Ni kommer att få ett jättemysigt litet vindsrum. Det är absolut iiinga som helst problem att ändra. 

Vi inser att det inte kommer att spela någon som helst roll vad vi säger. De är övertygade om att vi har tänkt oss ett lesbiskt kärleksäventyr på företagets bekostnad under vår s.k. affärsresa. 

Vi kommer upp till vårt romantiska dubbelrum med dubbelsäng (alltså en äkta dubbelsäng, inte bara två sängar som ställts bredvid varandra som det brukar vara på hotell), snedtak och utsikt över Stockholms takåsar. Det är verkligen mysigt. Vi tänker att det är det perfekta, romantiska hotellrummet och att vi borde komma tillbaka med våra respektive män. Inte alla i samma rum så klart. Ni förstår. 

Min kollega L och jag har delat rum förut. Inte såhär romantiskt dock. Vi har lite olika scheman och vanor, men vi stör inte varandra och på så sätt funkar det alldeles utmärkt. 

L försvinner ut på stan. Jag träffar vänner på hotellets franska restaurang och frossar i franska delikatesser. När väninnan K anländer säger en av de välmenande männen i receptionen:

– Välkommen, kan jag ta dina byxor? 

En lite udda kommentar kan man tycka, men det kan ha ett visst samband med att hon har cyklat och har överdragsbyxor.

Efter missförståndet kring varför L och jag vill boka om rummet och väninnan K som strippas på byxorna har jag blivit lite av en kändis på hotellet, så när vännen P uppenbarar sig i receptionen med en frågande min undrar grabbarna i receptionen om han inte ska träffa Ylva.

Så kan det gå. När något blir fel så är det bäst att bara släppa det och låta det vara. Alla förklaringar kommer att snarare anses vara bortförklaringar. 

Det finns en mer målande beskrivning av detta fenomen som Mark Levengood berättade i sitt sommarprogram på P1 att hans mormor brukade använda sig av (på klingande, vacker finlandssvenska): 

– Om man har ett paraply i röven, då ska man int öppna det! 

Ja, tydligare än så blir det inte. Eller mer finskt. 👍😊🇫🇮/Ylva

Kategorier:Uncategorized

En svart dag för Stockholm och Sverige

Jag spenderade en inspirerande och kreativ dag i ett soligt Stockholm igår. På väg till tåget tog jag en avstickare in på Drottninggatan för att köpa en sak åt lilla S. Då hade jag ingen aning om att det ställe jag stod och messade med lilla S på skulle bli platsen för ett terroristattentat ett knappt dygn senare.

Nice, Berlin, London och nu Stockholm. Vad får en person att med berått mod och urskiljningslöst meja ner människor – barn, kvinnor och män – med en lastbil? Det kommer jag aldrig kunna förstå.

Att skillnaden mellan liv och död kan handla om tillfälligheter blev så tydliga idag. Igår var jag på fel plats men vid rätt tillfälle. Ett dygn senare hade jag varit mitt i ett blodbad.

Efter pappas flygolycka, kan jag ana vad de anhöriga som fick det där hemska samtalet idag går igenom. Det värsta samtal man kan få. Jag hoppas att de får stöd och finns där för varandra. Det är när det värsta händer som också det allra finaste i människor kan visa sig. Det händer t.ex. nu på sociala medier. Människor erbjuder vänner, bekanta och främlingar skjuts eller tillfällig bostad under hashtaggen #openstockholm. Det är sådana saker som gör att jag, trots det hemska, ofattbara som inträffat idag, ändå tror på mänskligheten. /ylva.

Skakad och lite störd

När jag vaknar känner jag mig konstig. Magen är i uppror och jag är illamående. Shit! Jag är magsjuk. Eller…? Kanske inte. Jag har väl inte fått … vad heter den nu igen, den där sjukdomen som… öhh. Orden liksom flyr mig. I alla fall. Jag väljer att ignorera signalerna kroppen skickar mig. Jag tänker att jag bara är trött. En extra seg måndagsmorgon. Typ. 

Allt tar extra lång tid. Jag fumlar. Tappar saker. Går upp tidigare men kommer iväg senare än vanligt. Väl på jobbet upptäcker jag att jag har glömt:

  • terminalglasögonen
  • lunchlådan
  • träningsskorna
  • inneskorna

Jag lyckas låna till mig terminalglasögon och träningsskor av snälla kollegor. Jag jobbar på. Mår inte bättre. Går och tränar på lunchen ändå. Blir inte bättre. Snarare tvärt om. Jag beslutar mig för att gå hem. Får skjuts av en kollega. Är helt speedad. Pratar snabbt och konstant. Vet inte ens om vad. Skrämmer mig själv.

Väl hemma kommer jag inte in i porten . Då upptäcker jag att jag försöker ta mig in med jobbets passerkort. Ringer en kollega för att skratta åt tokigheterna. Hon säger:
– Och du tror inte att det är PMS? Du hade exakt samma symptom för en månad sedan.
– Va, näe. DET tror jag inte. Det här är absolut magsjuka. Jag känner min kropp, svarar jag. Vi önskar varandra trevlig helg och god bättring och lägger på. Det går ett litet tag. Jag funderar. Fan, hon har ju rätt! HON känner min kropp och det gör helt uppenbarligen inte jag. Skickar ett SMS: Du har rätt!

Jaha. Kul! Inte nog med att jag får ont, blir deprimerad och överkonsumerar choklad vid PMS, dessutom mår jag numer även illa och blir knäpp på köpet. Hoppas att övergångsåldern inte är långt borta. Eller? Vem vet vad hormonerna hittar på då? /ylva.

Kategorier:Reflektioner Taggar:, ,

Älskling, jag kan förklara. Det är inte som du tror.


Han ligger bredvid mig. Kroppen är dränkt i svett. Han andas tungt. Stönar och flåsar. Det känns plötsligt obekvämt. Kletigt, liksom. Vi är ju ändå kollegor.

Det låter värre än det är. Vi är på gymmet. I stretchrummet. Vi tränar bara. Inte ens samma övningar. Inte heller speciellt nära varandra. Men det blir så väldigt påträngande. Alla dessa ljud som kollegan ger ifrån sig. Jag höjer volymen på musiken i telefonen. Ljuden hörs igenom. Jag vet faktiskt inte om jag vill känna till dem. Hans ljud. Jag vill inte veta hur han låter. Det blir alldeles för privat.

Jag antar att det är bra att träna med kollegorna. T.ex. ur ett teambuildingperspektiv. Jag lär dessutom känna folk från andra avdelningar och systerbolagen. Det blir ett slags nätverkande. En positiv biverkning av att komma i form med företaget. Men ibland kommer man varandra ända in på bara skinnet. Inte bara metaforiskt. Så blir det när man är många i trånga utrymmen. (Bara tjejer i omklädningsrummet, älskling).

Det är nog ändå så att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller att träna med jobbet. Jag får i alla fall träningen gjord. Med en fantastisk utsikt. Och de flesta kollegor är ju inte lika högljudda… /ylva.