Prestationstillfrisknande

april 29, 2019 2 kommentarer
Prestationsåterhämtning

Prestationsåterhämtning

 

Ok, men det här fixar jag! Det är lugnt. Det är bara att fokusera på rätt saker och göra så mycket som möjligt av det som är bra, så ofta som det bara går. Då blir jag frisk snabbare! Eller?

 

Migrän. Hur blir jag av med det? Jo, men det fixar jag med dieten. Check på den. Ok, då har vi bara spänningshuvudvärken kvar. Och yrseln. Och nu när de muskelavslappnande tabletterna börjar få effekt börjar mina muskler i nacke, axlar och rygg, som krampat i så många år, att värka konstant. Då kör jag på med yoga, meditation, massage, osteopati och promenader. Ju mer desto bättre.

 

Min superduktiga och insiktsfulla osteopat, Mia, säger uttryckligen till mig att boka nästa möte om minst två, helst tre veckor.
– Är hon knäpp, tänker jag när jag lämnar mottagningen. Två-tre veckor!?! Det är ju oceaner av tid! Jag ska ju tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Därför jag bokar in henne om en vecka istället.
Hon säger inget när jag kliver in i behandlingsrummet efter att en knapp vecka förflutit, men i slutet av behandlingen spänner hon ögonen i mig och säger:
– Ylva, nu vill jag faktiskt att du inte bokar in något besök förrän om två-tre veckor. På riktigt.
– Jaha, svarar jag lite snopet. Jag som bara ville vara lite effektiv.
– Men, fortsätter jag, har du i så fall några övningar jag kan göra under tiden? Några tips?
– Nej, faktiskt inte. Du ska bara låta kroppen få vila.
– Jaha… men…
– Ylva, en av dina absolut största  kvalitéer är din enorma drivkraft, samtidigt som den är din största fiende och anledningen till att du befinner där du är just nu. Allt går inte att lösa genom att prestera. Vissa saker måste få ta tid för att kunna läka.

 

Nästa gång jag kommer till mottagningen har det gått över två och en halv vecka. Jag fick jobba hårt med mig själv för att inte boka ett besök tidigare. För om man identifierar sig med egenskaperna; driftig, flexibel och kreativ efter att fått höra detta större delen av sitt yrkesverksamma liv, om man inte längre får lov att vara så, vem är man då?

 

Det är inte lätt, och det kommer inte gå över en natt, men det är dags att ta itu med det stora arbetet att tänka över vem jag är, vad som är viktigt för mig, vad ska jag prioritera och vad ska jag prioritera bort. Kram å go’natt! /Ylva.

 

Snurra min jord…

 

…men snälla låt mig kliva av! Tänk dig att du drar i dig en 8-10 tequilas i rask följd. OBS! Jag vill bara inflika att detta på intet sätt är något jag rekommenderar eller uppmanar till, det är bara ett exempel, Helge! 😉 Hur som helst, efter denna typ av hetsigt inmundigande av alkoholhaltiga drycker kommer fyllan plötsligt och skoningslöst och sätter en hel värld i gungning. Sägs det. Så, ungefär kände jag mig i två månaders tid. Utan sprit, skall påpekas.

 

Det börjar som en lättare jordbävning. Tror jag. Jag har själv aldrig varit med om någon jordbävning, men jag skulle kunna föreställa mig att min upplevelse motsvarar en etta eller möjligtvis en tvåa på Richterskalan. Marken liksom gungar till, som av en vågrörelse, när jag står och pratar med några vänner. Jag tittar på dem, på förbipasserande, men ingen annan reagerar. Hmm. Jag låtsas som ingenting och vi fortsätter att prata. Nästa våg får mig att tappa balansen, men trots kraften i skalvet är medmänniskorna omkring mig fortfarande lika opåverkade. Jag beslutar mig för att skippa mina ärenden på stan för att istället gå hem och vila, sjukskriven som jag är.

 

Jag lägger mig ner i soffan och tittar på TV. Man skulle kunna tro att det horisontella läget skulle kunna häva jordbävningskänslan, men den låter sig inte påverkas. Så kommer den och går under ett par veckor tills den sakta men säkert glider över i en tequilafyllekänsla istället. Ni vet som den där snurrande, svartvita tunneln man stapplar igenom i Lustiga Huset på Gröna Lund. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att längta tillbaka till jordbävningarna.

 

Att gå några meter kräver så mycket mer kraft när allt snurrar och hjärnan ständigt måste kalibrera för att förstå om människan, dvs jag, står eller faller. Jag blir förbipasserad av gamla tanter när jag släpar mig fram och tillbaka till kolonistugan. En sträcka på en knapp kilometer som i vanliga fall tar max tio minuter att gå men som nu, i mitt yra tillstånd, kräver minst det dubbla.

 

Jag som började må bättre! Som tänker på kosten. Som blivit av med migränen. Som yogar, gör övningar, mediterar och promenerar,  eller, ja, släpar mig fram, varje dag. Så drabbas jag av detta elände!?! Värsta bakslaget! Jag pratar med min läkare. En mycket kompetent neurolog som gjort den grundligaste undersökning min företagsläkare någonsin sett. Han förklarar att de muskelavslappnande tabletter jag tar för att muskelkramperna på huvudet, som förövrigt känns som om en järnhand skrynklar ihop skallen, ska släppa så släpper även andra muskelkramper i nacke, axlar och rygg. Musklerna i nacken är av stor vikt för balansen och eftersom mina har varit så spända under såååå lång tid, blir min hjärna förbryllad över signalerna de skickar nu när de är lite mer lösa och lediga, så att säga. Därav yrseln. Detta bekräftas av både min osteopat och min massör. Alla påpekar dessutom att det är något positivt, för nu äntligen börjar mina stackars krampande muskler slappna av. Att det i sin tur innebär yrsel och konstant (men övergående) värk i nacke, axlar och rygg, det är en världslig sak!

 

Nu är det mesta av yrseln borta som tur är och kommer bara på besök då och då. Oftast i jordbävningsform och när jag tror att jag är frisk igen och börjar göra tusen saker samtidigt. :0 /Ylva.

Äta bort migränen?!?

mars 30, 2019 1 kommentar

Nej, det handlar tyvärr inte om att ohämmat hänge sig åt den femte dödssynden –  frosseri – som om vore livet ett enda långt fredagsmys. Snarare tvärtom. Det är en diet där allt jag tidigare förknippat med att unna mig någonting skoningslöst plockas bort. När jag fick höra talas om detta tyckte jag att det var det dummaste jag hört! Jag vet minsann varför jag får migrän; hormoner, värme, kyla & stress. Hur ska en diet fixa det?!? Det skulle visa sig att det gick alldeles utmärkt. 

Jag får en bok av mamma: ”Fri från migrän”. Signerad av författare Kristina Ahlström och allt. Spännande tycker jag som lidit av migrän i närmare 20 år. Tills jag läser baksidan. Det handlar om kosten! Idiotiskt tänker jag eftersom det funkar såhär för mig:

En middag med massa härliga vänner en fredagskväll efter en stressig arbetsvecka & PMS = migrän mitt i allt ihop.

En fantastisk men kall och blåsig dag på skidor och snowboard med familjen = migrän när jag kommer in i värmen igen.

Och så håller det på… Jag ställer irriterat boken i hyllan och glömmer bort den.

Två år senare får jag en serie migränanfall från helvetet. Då plockar jag fram boken. Ok. Det handlar om GI. Om att hålla en jämn och stabil blodsockernivå. Så vad är det värsta som kan hända om jag följer dieten? Att jag äter bättre. Och i bästa fall blir jag fri från migrän. Jag har alltså inte så mycket att förlora, så jag sätter igång. Det är bara till att rensa i skåp och lådor och bli av med alla halvfabrikat och sockerstinna produkter samt att få med MYCKET mer grönsaker och frukter på inköpslistan liksom nya bra alternativ till snabba kolhydrater och sötsaker. Det finns! Jag lovar.

Efter två veckor med GI-kost där den största förändringen för mig är tillägget av 3 nyttiga mellanmål per dag, t.ex. en jävla morot, om jag får lov att citera min käre bror, slutar migränen och jag har inte haft ett anfall sedan i början på november! En positiv bieffekt är att jag, trots att jag äter oftare än någonsin, dessutom har gått ner i vikt.

Hur hänger migränen ihop med dieten? Man vet inte exakt vad som orsaker migrän, men man vet att vissa blodkärl i hjärnan drar ihop sig för att sedan utvidga sig under ett anfall. Boken ”Fri från migrän” hänvisar till professor Rodolfo Low som har redovisat en metod och en teori om att migrän är en sorts omvänd diabetes och att man slipper migränanfall om man håller blodsockret stabilt.

Men varför fick jag då migrän, nästan utan undantag, vid PMS & mens om allt har med kosten och blodsockernivån att göra? Jo, förutom att jag blir lättretlig, hyperkänslosam och deppig så får jag ett enormt sug efter sötsaker och eftersom det är så synd om mig under dessa perioder är jag ju mer värd än någonsin att unna mig något. Eller snarare unna mig massor, om man ska vara ärlig.
Lite samma gäller vid stress. Mattiderna blir förskjutna, glöms bort, och den där gamla torra kanelbullen som ligger och dammar i fikarummet känns helt plötsligt som det perfekta mellanmålet…

Det är så skönt att slippa migränen! Det är bara att vara kreativ med lämpliga mellanmål att ha med mig och alternativa, långsamma kolhydrater för att hålla blodsockernivån i schack. Lite omständigt, men så fort någonting blir en vana går det på rutin. Nu ska jag djupdyka i kostens värd! Kan man bli av med migrän måste det ju gå att lösa andra problem också. 🙂

Tro’t om ni vill, men för mig har detta blivit en räddare i nöden! /Ylva.

Alltså, det där med att vränga tid…

Jag vränger och vränger på tiden som vore den en gammal våt trasa. Jag vrider och pressar ut varenda droppe. Då slår det mig. Trasan är inte tiden. Trasan är jag själv.

När jag började blogga 2008 var jag mitt uppe i småbarnsåren och hade fullt upp på alla håll och kanter. Namnet är som bekant ”Tidsvrängerskan – Att hinna leva.” Jag hade nämligen knäckt koden. Jag hade fattat att för att få så mycket ut av tiden och hinna leva så mycket som möjligt så måste man vränga ut-och-in på tiden. Det är en speciell konst som jag har utvecklat till perfektion genom att konstant göra minst tre saker samtidigt.

Exempel:

Gå till eller från jobbet;

⁃ transport

⁃ träning = Power walk

⁃ telefonkonferens

Gå på toa;

⁃ göra sina behov (när jag inte glömde bort just denna oviktiga del av toabesöket)

⁃ Städa bort damm på golvet runt toan med en toapappersbit

⁃ Kolla Insta, blogg, mail…

Hur smart är inte detta?!? Genialt faktiskt! Jag har lurat tiden! Så tycker jag ända tills jag ganska exakt 10 år senare slås till marken av en serier migränanfall som vidareutvecklades till att även omfatta spänningshuvudvärk, yrsel samt konstant värk i nacke, axlar och övre delen av ryggen.

Mitt första inlägg har rubriken ”Kontraproduktivt?”. Så det fanns väl redan då någon sorts insikt om att denna livsstil inte var hållbar i längden.

Efter att ha varit sjukskriven i närmare sex månader har jag äntligen förstått att det inte var tiden jag vrängde ut-och-in på utan mig själv. :0

Sent ska syndaren vakna. God morgon! /Ylva.

En slumpmässig gest av vänlighet

Plötsligt händer det. Helt oprovocerat och i ett förvirrat ögonblick på en plats där man förväntar sig det allra minst; en gråmulen, kylslagen marsdag i Göteborgs lokaltrafik.

Just nu är jag lite trasig, men det går helt klart åt rätt håll, även om det tar längre tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Därför går jag på rehab två gånger i veckan i Göteborgs utkanter. På så vis har jag fått det otroliga nöjet att bekanta mig med Göteborgs lokaltrafik. I vanliga fall går eller cyklar jag dit jag ska, men det blir lite för långt att cykla eller gå till rehab.

Jag står förvirrad på Marklandsgatans hållplats och ska byta från spårvagn till buss och kan för mitt liv inte hitta hållplatsläge C (vilket senare skulle visa sig var precis där jag stod :0). Efter att ha lokaliserat större delen av alfabetet förutom just C ger jag upp och frågar en kvinnlig medresenär. Hon pekar mot platsen jag kommer ifrån och säger;

⁃ Ja, det är inte alltid så lätt att hitta. Jag brukar också få fråga.

Sedan händer det oväntade. Hon ger mig en kram och önskar mig lycka till. En helt främmande människa?!?! I Sverige?!?! Till synes nykter!?!? Det är detta som de engelskspråkiga skulle kalla ”a random act of kindness”, typ en slumpmässig gest av vänlighet. Jag har gått runt med ett leende på läpparna hela dagen efter detta möte.

Tack du kvinna som guidade mig rätt i lokaltrafiksdjungeln idag! Du är guld värd! ❤ /Ylva.

Kategorier:Reflektioner Etiketter:, ,

Som att leva i en mardröm

september 21, 2017 4 kommentarer

cykelbanan på Vasagatan i Göteborg

De kommer farande emot mig i hög hastighet. Förvridna ansikten som stirrar hatiskt på mig. Förvridna av bitterhet, irritation, likgiltighet, ansträngning eller helt enkelt av motvinden. Förstenade grin som i en strid ström avlöser varandra. Det är som att befinna sig i någon av de 9 kretsarna i Dantes inferno. Eller i en förfärlig mardröm. I själva verket är det bara en vanlig dag på väg till jobbet på någon av Göteborgs cykelbanor.

Egentligen älskar jag att cykla. Att svischa fram med vinden i håret (eller med regnet piskandes rakt i ansiktet, eftersom jag bor i Göteborg) genom stadens gator. Ahh, frihet! Att snabbt och enkelt kunna ta mig fram genom Göteborg och inte behöva leta parkeringsplats eller irritera mig på sjukt höga P-avgifter. Jag är dessutom smått beroende av min cykel eftersom jag är tidsoptimist och på kortast möjliga tid behöver kunna ta mig från en plats till en annan utan att komma alltför sent. Hålla mig inom den akademiska kvarten, så att säga.

Men varje gång jag sätter mig på cykeln blir jag besviken på mina medcyklister. Är det något ämne, kanske något slags nervgift, i lycran som utsöndras och sedan sugs upp av huden och gör att all form av medmänsklighet, omtanke och hänsyn försvinner? Som att det enda viktiga är att komma fort fram även om det innebär att cykla över lik.

De två värsta typerna på cykelbanorna är:

  1. MEMIL:er (MEdelålders Män I Lycra) som med Kamikazeliknande dödsförakt bara ska rakt fram på kortast möjliga tid utan minsta hänsyn till olika typer av hinder, såsom exempelvis andra cyklister, fotgängare eller bilister, kosta vad det kosta vill.
  2. MEKIT:ar (MEdelålders Kvinnor I Tyg) som är lika oberäkneliga som småbarn i skidbacken och kan svänga eller tvärnita utan någon som helst förvarning eller koll på den omgivande trafiken.

Kombinationen är dessutom förödande. Liksom kombinationen elcyklister i kontorskläder för övrigt. De verkar inte förstå kraften i farten de kommer upp i eller kraften som krävs för att stanna i tid.

Själv är jag så klart ett under av omtanke, kärlek och trafikvett. Även när regnet slår som småspik mot kinderna. Eller kanske inte just då…

Liksom man kan bli bötfälld för diverse trafikförseelser tycker jag cyklister även borde kunna bötfällas för bristande uppvisande av omtanke & hänsyn samt oförmåga att le mot alla slags medtrafikanter. Vad hände med att ”kramas i trafiken”? Ja, inte görs det på Göteborgs cykelbanor i alla fall! /Ylva.

Kategorier:Reflektioner Etiketter:, , ,

Alla mammors dag – vi är grymma!

mors dag

I någon timma till är det mors dag. En dag att hedra och hedras för de alla små och stora akter av kärlek vi får av våra mödrar och ger våra barn varje dag – allt från att torka näsor och rumpor, trösta, plåstra, kramas, älska eller bara finnas där. Idag har det varit vår dag. Men det betyder inte att det är en enkel uppgift vi har alla andra dagar om året. Allt är ju faktiskt inte rosa och gulligt varje dag. 

Det hela började i Philadelphia 1905 när en kvinna vid namn Anna Jarvis ville hedra sin mor på årsdagen av hennes bortgång. Därefter har initiativet spridits över större delen av världen och handlare såg snabbt en chans att tjäna extra pengar. Så varför firar VI mors dag och VAD är det vi egentligen borde ta upp?

Igår var jag på underbara Ts födelsedagsfest tillsammans med ett helt gäng härliga mammor i olika åldrar. Tonårsmammor, tweeniemammor, småbarnsmammor, nyblivna mammor, blivande mammor. Några av mammorna sa att de läste min blogg och tyckte det var skönt att läsa om någon som kan skratta åt sina egna fel och brister. Att allt inte bara är så himla superduperbra och perfekt jämt. Precis som livet som mamma. Vissa dagar är man en outtömlig källa av lugn, förståelse och kärlek andra dagar är man slut, irriterad och sur.

Det går inte att alltid vara på topp. Det får ändå vara ok att vara trött och ha kort stubin när man aldrig får sova ordentligt, när ens tonårings hormoner löper amok, när ens barn inte äter eller vad det nu är för motgång vi måste kämpa emot. Och vi måste våga prata om våra tillkortakommanden. Vi hjälper ingen genom att hålla uppe en polerad fasad. Istället är vi många som går runt och tror att vi inte är lika lyckade som andra mammor.

Näe, vi måste helt enkelt bli bättre på att prata med varandra och stötta varandra. Vi är faktiskt grymma! /ylva.

Kategorier:Reflektioner Etiketter:, , ,